När jag går till postlådan och hämtar mina Kinalådor så kommer det först prövande men sen starkt och klart. Pavarotti är här igen och han sjunger vackrare i år än någonsin tidigare. Jag står där stilla och jag gapar säkert som ett fån av hänförelse dessutom. Det är som all den snö som kommit smälter ögonblickligen. Min underbara Koltrast är här på kullen med det gula huset igen och jag bara älskar det och blir så glad att jag nästan hoppar som en glad yngre kopia av mig själv på stället. När den idag – säkert på grund av snöandet – korta föreställningen är slut så går jag som vanligt in med posten under armen, men den underbara sången är kristallklart bevarad i mitt huvud som om den var pressad i vinyl. Nu vill jag bara ha tidiga mornar, öppna fönster och en lätt varm bris som lyfter gardinen försiktigt där i fönstret och så sången från Pavarotti, den som är en större gåva i mitt liv än vad alla pengar i världen skulle kunna vara.