Jag är så trött så att den gröna soffan där framför Rapport ter sig som en slags gyllene ark som man bara vill försvinna ner i för aldrig igen lämna. Men jobbet då tänker man närt man sjunkit ner där, jobbet, det finns ingen som gör det där jobbet om man inte reser sig upp ur den där soffan, sträcker på sig, och vandrar ner för alla de där trapporna. Det finns ingen som kommer att ha förståelse för att man stannar här nersjunken i en soffa. Det är helt säkert.
Så jag reser mig upp. Uppbådar den energi som finns kvar hos den här nästan förbrukade personen. En som vandrat långt nu och väl mest är som ett uttjänt batteri som inte längre laddar så bra och borde bytas ut, kastas bort, begravas. Men också den sista energin skall kramas ur, det är ju så, och snart sitter jag där på kontorsstolen. Kod skall skrivas och det är jag som skall göra det.
Man måste hitta det där flytet. Leta inom sig tills man har det. För när det väl är funnet flyter det på av sig själv. Det fungerar lite som en hävert. Man måste bara få det att rinna alldeles så lite först.
Pavarotti’s skönsång borde ha hjälpt till idag såklart, effekten borde sitta kvar. Men det snöar fortfarande och kylan letar sig in i hus och vidare in i märg och ben och träffar till slut trötthetscentret i hjärnan och bosätter sig där. Det behövs sol, maj, blommande körsbärsträd, surrande humlor och leende vårutsprungna flickor för att får bort det där trötta nu. Inte sånt här skitväder. Men allt det där är långt borta om man tittar ut på en snöklädd gräsmatta. Så jag dyker in i koden, letar flytet och koncentrationen. Räddningen som så ofta förr.