I tidningen, som i mitt fall är Ljusdals Posten, ja, den jag inte vill ha men måste ha enligt tidningens marknadsavdelning, och som jag numera bara väntar ut prenumerationensavslutande på, frestas det med Loosvecka i sommar. Det är Lottabodens dag, Mackens dag, Gruvans dag och en hel massa andra dagar. Fyrahundra år sedan den förste fattige finnen flyttade hit firas med raketer och fyrverkeri och folkvandring, Loosbagarn har jubileum och öppet hus, idrottsföreningen blir hundra år. Jag gäspar och vänder blad. Längtar bort härifrån mer än någonsin när jag ser det där. Jo, operaföreställningen kanske man kan bevista. Finkultur till en enkel ocool gubbe som inte förändrar något och ändå inte kan mäta sig med koltrasten Pavarotti’s morgonföreställningar i alla fall. Men resten… Vårt hus och vår trädgård är som en främmande ambassad i det här landet. Fanns inte det så fanns ingenting. Vad i helvete gör vi här!? Kan man längta bort mer?
Men jag skulle längta bort på varje annan plats också. Till och med i det där gamla fyrvaktarhuset vid den Skotska Atlantkusten där stormarna drar in en efter en och översköljer klipporna med ett vrålande och till synes argsint hav som hämtat kraft bortifrån Sydamerika någonstans. Det som har bevarat lite av det Sydamerikanska temperamentet när det dundrar in mot branta lodrätt stupande vassa Skotska klippor, där långt nedanför huset jag sitter i och skriver min bok om kärleken. En brasa eldad med Sverigeimporterad björkved hjälper mig såklart, lugnar när vindarna ylar med full kraft och med en styrka som föder ödmjukhet hos den som ser och lyssnar, starkare eftersom det inte finns något som hindrar, ingenting, bara en öppen lättsårad famn möter dem. Vindar som vill slita loss det lilla skifferhuset från dess grund och återta klippan där vid stupet. Nils-Olof levererar den där veden där som här. En lastbil om året. Det är fler Skotska bybor som vill elda Hälsingsk björk. Den som värmer bättre än torv och kol i stormen. Men också där blir såklart det lilla skifferhuset bara en ambassad i främmande land. Min lott är att inte höra till. Ibland kan jag till och med vänja mig vid den tanken. Men bara ibland. Andra gånger öppnar den ett avgrundsdjup i min själ.
Men jag ler för mig själv också den här morgonen när jag kliver in på kontoret med tekoppen i hand. I mitt “land” är jag ändå lycklig. Jobbar jag hårt så glömmer jag all den där längtan bort och känner inte utanförskapet. Det är förnekelse och fegt såklart. Som att gömma sig i ett hörn under en illaluktande och lortig filt. Att inte våga möta verkligheten som den är. Men kanske är det enda sättet att överleva för sådana som mig. Här i ett stort gult hus på en kulle i Lo(o)s likaväl som i ett litet skifferhus på en blåsig Skotsk klippa. Det är där inuti en de största demonerna finns, inte ute i världen. Det spelar ingen roll var man försöker gömma sig för de hittar en alltid. Ändå har vi en vapenvila jag och demonerna, den som farfar aldrig lyckades förhandla sig fram till. Men hans demoner finns såklart hos mig med precis som de finns inuti alla andra. Det gäller att våga möta dem öga mot öga då och då i bister tvekamp och åstadkomma den där förhandlingen som ger frid i sinnet under uppmätt tid. Vågar man inte möta demonerna så äter de en bit för bit och spottar ut naglar och tänder och den där liktorn man har på vänster lilltå när de är klara. Man måste kämpa och våga. Varje minut och sekund och timme.
Jag borde gett ut min nya skiva vid det här laget. Också det är ju min lycka. Att skapa det där som är något fast det nästan inte finns i den riktiga världen. Hundra lyssnare är ingenting för Perssons Pack. Men en fin present för mig. Man skall veta sin plats. Alltså blir det ingen turné i år heller. PP gör sin sista. Igen. Reser sig snart ur askan och gör en till sista turné ännu en gång när längtan efter att finnas till pockar på igen och demonerna jagar medlemmar och Persson själv. Jag blir alltså åskådaren under årets turnésäsong igen. Men jag gråter i alla fall inte när jag står där framför scenerna numera. Men kanske tåras fortfarande ögonen, för det kunde ha varit jag. Om jag valde en annan väg den där försommaren när den vita älskade gitarren och Marshallstacken såldes till högstbjudande. De jag offrat en del av min själ för att få äga. Men det var rätt val såklart. Så fort jag lämnade Ovanåkers kommungräns så började ett bättre liv. Jag måste komma ihåg det när jag ser Persons Pack’s sista föreställning i Hudiksvall i höst. I alla fall om tårarna kommer.