Det är så tyst här på kullen med det stora gula huset nu på morgonen. Jag vaknar och stiger upp tidigt för att sotarmurre är här. Efter frukost blir det att duscha kallt, men jag vaknar bara delvis i alla fall. Tystnaden är alltså över oss denna morgon. Den och en iskall vind som vill jaga mig in i huset igen när jag hämtar tidningen. Igår sjöng alla fåglar för full hals. Hela kullen var som om den var befolkad av utspridda Orfei drängar och här var satt de och mer än en av de svart/vita hade bjudit med sig en eller flera av sina vänner. Men idag är det alltså tyst, så tyst så att knappnålar dundrar hörbart om de tappas och träffar golv eller sjunker vidare igenom det till andra dimensioner på det sätt som ting som knappnålar ibland gör. De har en förmåga att försvinna, röra sig fritt mellan de olika världarna. Tystnaden är lite olycksbådande sådär, som den där fågeln i bur som gruvarbetare hade med sig i gruvorna. Tystnade den och dog var det bråttom att ta sig upp ur gångarna. Kanske gäller det här också. Kanske fåglarnas tystnad är signalen att packa ihop och dra iväg för gott och aldrig återvända någonsin igen till den här kullen.
Jag brukar säga åt alla att inte bränna sina broar. Men själv bränner jag dem alla utan tvekan. Varenda en står i ljusan låga när jag passerat dem. Jag måste sticka dem i brand för att inte ha en feg flyktväg tillbaks, för här är det bara framåt, framåt och bara framåt som gäller. Det finns ingen annan riktning att ta i ett liv som mitt. Och just det är inget jag beklagar. Jag läser i tidningen idag om mannen som behöver målvakt för att rädda sin heder och jag förundras över att han inte förstår att just genom att inte ta sitt ansvar så förlorar han verkligen just all sin heder. Jag föraktar de där fega stackarna. De är de enda som hamnar där på föraktets skala för mig. Detsamma gäller misshandlarna, våldtäktsmännen och skurkarna. När de svär sig fria och inte ens kan stå för det de gjort sjunker de ner hela vägen ner i den bajsbruna smutsen och fastnar där. Jag kan i alla fall känna ett uns av respekt och hopp på vägen till förlåtelse för den som erkänner och står för vad hen gör. För de andra, de fega, finns inget hopp eller förlåtelse.
Det är så mycket man inte förtjänar men har i alla fall. Att kunna lägga sig på kvällen utan oro och somna lugnt är en, eller den friheten man har att kunna packa en liten väska och dra iväg nu senare efter att ha ätit lunch, att veta att man kan det. Det finns inget materiellt här eller stora pengar på mina bankkonton som håller mig kvar. Tar jag gitarren med mig så skall jag nog kunna få mat för dagen. De som spelar illa brukar kunna samla ihop mest och där är jag klart kvalificerad. Ibland längtar jag efter det där luffarlivet. Bara vandra ut på vägarna och vandra efter dem dit de leder. Ta varje dag som den kommer, byta riktning ibland för att det är roligt att överraska sig själv men ett riktningsbyte mot det okända och till synes farliga. Trolla bort det statiska och begrava det för alltid under näringsrik jord.
Men tittar man sig omkring och lyssnar så kommer nästan alla göra det de gör för pengar på kontot eller för ära och berömmelse. Men det är aldrig Camilla Läckberg personerna som framtiden minns. Just de där nissarna blir bara korta ytliga småfisar i universum som förbleknar, tunnas ut och försvinner i frisk luft. Giganterna överlevde dag för dag genom att sälja en dikt kontant för småpengar och ändå fortsätta med det de var tvungna att göra. Segrarna är de som aldrig ger upp. Och segrare är de fast de flesta omkring dem aldrig ens får reda på att de just dessa unikum existerat. Karaktär igen. Hur billigt är du beredd att sälja dig min lille vän!?
Klockan är snart halv fem på eftermiddagen i Tokyo när jag skriver det här. Deras dag håller på att knytas ihop och summeras medans min ligger här i det närmaste oskriven framför mig. Men jag är lugn i sinnet. Visst har det funnits dagar när oron härjat som ett världskrig i min kropp. När yttre faktorer trängt in mig i ett hörn och fått mig att ynkligt be om nåd. Men jag har stått för vem jag är och vad jag gjort. Det tänker jag fortsätta med. På samma sätt som jag skriver min musik, skriver mina texter, gör mina “uppfinningar” för att jag tror på dem inte för att andra skall gilla mig för att jag gör just det där. Där är jag inte beredd att sälja mig. Mina drömmar är inte till salu. Visst kan jag ibland titta avundsjukt på de prisade. Deras liv verkar så lätta. Men det är inte för att gå efter de enkla vägarna som jag sattes här på jorden, jag har lärt mig det. Inte för att hämta hem berömmet och de stora priserna heller. Det är som den lille kuggen i maskineriet som mina uppgifter läggs framför mig. Ovärderlig men osynlig. En skriven textrad som får mannen att inte ta sitt liv. En sång som lättar ett hjärta hos henne som gråter. En rolig stund för en Koreansk pojke som gillar teknik. Ingen av dem vet ens att en ocool gubbe var ursprunget till det där ögonblicken. Men så är det för små kuggar. De behövs och får snurra på om det stora hela skall fungera och ticka på i ära och berömmelse. Man kan känna sig nöjd med att gnissla på så gott det går helt enkelt.