Det är som ett kulsprutesmatter upphöjt till 100 av fotoner som bombarderar mina rutor här på kontoret idag. Det är så jävla vackert och en klar sommarkänsla över alltsammans. Naturligtvis sitter jag inne och jobbar men barfota är jag i alla fall, alltid något. Om några veckor så åker strumporna definitivt av för att inte återvända till fötterna förrän någonstans bortåt Augusti, gärna senare, men det är såklart väder och vind och lågtryck över Atlanten som har det sista ordet när det gäller det där.
Sitter och kodar och njuter därför. Inne i flytet och då är livet gott. Inte ens det fina vädret utanför fönstret kan störa då. En och annan Kines kan det dock. Försöker realisera lite andra saker också och det forsar i mig av längtan att få sätta tänder och all styrka i det där. Kineserna är en del i det hela. Utan dem ingenting. Men snart är det sommar, alla andra är lediga. Beställer jag några hundra kort och utnyttjar de varma sommarnätterna så är den ingen risk att jag stannar i hängmattan för länge. Men lite annat skall det också såklart bli. Jag behöver sitta på berget och se ut över dalgångarna och det behövs dagar med obruten horisont och matsäck vid havet. Potatissallad och “kött”-bullar i en färsk baguette med kluckande vågor mot den släta klippa man sitter på. Det går liksom inte av för hackor det där. Både på berget och vid havet ser man de där vågorna. Det är bara det att Hälsingebergen rör sig så oändlig långsamt framåt jämfört med de i havet.
Naturligtvis är jag ingen idag heller. Men skit i samma. Det finns så många som “är någon” i världen att det är för trångt för o-coola gubbar från Los(o)s på den arenan. Inte för att det händer så mycket där heller såklart. Men det pratas i alla fall en massa, och kanske är det bra att det görs också. Eller inte. Eller kanske lite av båda. Kostym och vit skjorta och en jävla massa ord är liksom framgångsreceptet. Det skulle vara så uppfriskande att se bara en endaste chefsutnämning eller programledartillsättande med en avslappnat klädd person som bara säjer “jo” och “ushhh” på inandning. Men det händer såklart inte. Ingen vågar gå utanför ramarna. Speciellt de som hyllar dem som gör det. När “utanförramarnatänk” behövs som mest håller sig mänskorna oftast hårdast fast i det konventionella. Men jag håller mig nogsamt utanför det där nu för tiden.
Men sista kaffeslurken av det ekologiska fairtradekaffet skall hällas i ett girigt programmerargap, sen skall posten hämtas in, sorteras och studeras. Eventuella paket hämtas. Sen skall jag koda så att fingrar och pollenpåverkad hjärna glöder och göra det ända till solen nästan har gått ner. Nästan, eftersom vi befinner oss i ljusets tid. Den där lilla strimman av ljus vid horisonten dröjer sig hela tiden kvar ända till solen går upp igen. Snart är det ljust hela nätterna utom för lite stunds twilight kring midnatt. Magiska nätter. Det är gott att leva. Man skall vara ett riktigt surhuvud för att inte fatta det.