Ny dag och kontoret känns gott att finnas i som vanligt. Petite, lillkatten, springer entusiastisk med mig ner. Sugen på att komma ner och jobba hon med. Att vara sällskapskatt är en uppgift hon tar på största allvar. Vi kommer ner före åtta, men det är ändå sent eftersom jag vaknade vid halvsextiden och inte kunnat somna om. När Pavarotti, koltrasten, sjunger där ute så är det där en ynnest att vakna sådär tidigt. Men just nu är det så tyst här på kullen så jag får nöja mig med att lyssna på mina egna tankar. Koltrastsång är att föredra även om en och annan av mina tankar också kan vara nog så trevliga att lyssna till. Jag kan bara hoppas att min käre vän från många tidiga mornar från förr bara samlar krafter för de verkliga konserterna. De som skall lyfta mig till nya höjder av beundran för och av alltings existens. Jag skiter inte i det där. Det är en lycka. Att kunna se och uppskatta det som inte alla kan se.
Karin letar fram lite bilder igår från en affärsresa som jag och en anställd gjorde 1990 till Las Vegas. Han har frågat efter dem ett tag. Vill se och minnas. Karin hittar lite andra bilder också. Bilder från DOSiLOS tiden. Det finns inte så många men däremot några fulla lådor med tidningsurklipp. De som borde kastats. Vi var den störste kunden för posten i Hälsingland ett tag. Det företag som sålde mest Microsoft programvaror i Sverige. Sjutton tusen kunder. Växte med dryga 100% varje år 1/2/4.. miljoner. Det kostar såklart att växa. Lån går inte få. Vem tror på datorer och programvara här uppe? Bankkris. Några felaktiga beslut. Sen får jag ge upp det där. Lämnar in konkursansökan några veckor innan vår andra son föds. Har vaknat på mornarna och spytt innan jag åkt och jobbat ett halvår innan beslutet. Träder in i Kafkaland. Dit vill jag aldrig in igen. Svåråren. Vi miste allt. Men just det går det att stå ut med. Men människorna som vill en illa kan man aldrig lära sig stå ut med.
Skall knyta ihop en säck programtekniskt idag. Just det är en god känsla. Men ofta stöter man på patrull i det läget. Det man trodde var lätt som en plätt visar sig oftast vara betydligt svårare när man börjar titta närmare på det. Det är därifrån uttrycket
“att när en programmera säger att han är nästan klar så återstår sisådär en 80%”
kommer, för det är just så det ofta ser ut i det här jobbet. Men jag hoppas att det flyter på. Hela veckan har varit en vecka i flow’ets tecken. Det jag tycker om mest av allt. Just det tillstånd jag helst befinner mig i. Konstigt nog denna vecka trotts huvudvärk och ögon som är grusiga och en lekamen som är trött så trött av pollen attackerna som min kropp reagerar hårt mot. Mer och mer för varje år som går efter vad det tycks. Men det fungerar alltså, kanske för att jag inte funderar så mycket på det där. Jobbar på.
Fredag. Ledig kväll. Antingen hittar man en bra film eller också somnar man där på soffan. Det spelar ingen roll. Jag skall unna mig en whisky eller två och bara njuta av att vara ledig ikväll. Äta lite god mat också kanske. Sen skall det bli fint i helgen. Kanske skall man helt enkelt ta ledigt på lördagen och göra lite annat. Såga lite ved i trädgården kanske. Eller bara sitta där och lyssna och titta. Fast jag borde jobba. Det finns mycket att göra. Men ibland blir man mer effektiv av att inte jobba än att jobba. Det är märkligt. Man vilar en dag och sen går allt som en dans nästa dag. Eller kanske inte så märkligt egentligen. Naturligt. Man måste vila också. Låta batterier återhämta sig och laddas.
Men nu får det räcka med ord för denna dag. Jobbet väntar och den lille katten verkar vilja ge sig ut på utflykt.