Det skulle såklart vara ett helgerån att spela musik nu när jag sitter här på kontoret med alla fönster öppna. Pavarotti har en kvällskonsert som möjligen inte är lika säkert framförd som den har varit alla år tidigare. Kanske är det här hans son eller också är han bara inte helt uppsjungen ännu eller kanske också han börjar bli en gubbe som mest är på väg att bli en som kraxar liksom jag. Det tycks som om det är svårt att komma igång med den där himmelska delen. Men en ton – och han ger mig många – en träffsäker ton räcker för att fylla bröstet på mig med en slags vemodig kärlek till livet. Det finns inte några mer underbarare toner än koltrastens sång. Det behövs egentligen ingen annan musik än den på jorden. Försvann den, om det blev en sommar utan den, blev det ingen sommar det året. Den skulle regna bort i ett regn där tårarna utgjorde vattendropparna. Jag skulle sakna min svarte vän med den gula näbben med hela mitt väsen.
Det har funnits tillfällen när jag trott jag kunde tala också för andra. Att det jag såg och upplevde, var det som alla andra såg och upplevde. Men jag har såklart lärt mig att så är det inte alls. Det fanns många år som just det att aldrig förstås var den stora sorgen i mitt hjärta. Att gå en väg där ingen följer efter, men sen se någon annan gå den vägen och alla i flockar följa efter. Men jag har förlikat mig med det där. Vävt mig en kokong som skydd mot allt det där där utanför. För hade jag inte gjort det, hur skulle jag då vågat skriva en endaste text, sjungit en endaste sång, programmerat ett endaste dataprogram när världen är så full av alla dessa stjärnor. De som svävar där så högt över oss andra vanliga. Nej jag skickar inte in min alster till tävlingarna och medierna. Jag gör bara inte det. Det jag gör är för mig själv och är det någon som läser, lyssnar eller använder så må det vara hänt, men det förändrar inte det minsta hur det känns för mig här inne i kokongen. Men visst, när någon säger några snälla ord så värmer det. Som i fredags när Y gjorde det. Jag är evigt tacksam till dessa som orkar säga det positiva, för de andra, de som letar negativt är tio, hundrafaldigt många fler. För att inte tala om de som inte orkar ens försöka göra någon annan glad. Alltid och för alla, också för stjärnorna där lågt, långt uppe ovanför sådana som mig. Visst jag skulle också kunna sätta “krönikör” som en av mina titlar, det är tydligen fint att vara det eftersom så många så snabbt får dit det i anslutning till sitt namn. Men en fyraårig fysikerutbildning i Uppala, en krönika i Hälsingetidningar, tre släppta skivor och allt det andra är bara vad det är. Små steg i mitt liv. Inget att yvas för. Konkursen lärde mig mer än allt det där tillsammans. Men nästan alla är för ytliga och för korkade för att förstå att det ens kan vara så. Men det är såklart inte mig det är synd om i det fallet, det förstår nog var och en.
För övrigt har jag använt dagen till att leka han/hon/det/gud. Jag har röjt buskar. Och precis som han/hon/det/gud har det funnits ett ganska stort godtycke i valet av vilka som skall få leva och vilka som inte skall få det. Den passar mig egentligen inte den där sysslan. Men jag är inte så feg heller att jag med svansen mellan benen förpassar den till någon annan som får göra valen och smutsjobbet åt mig, samtidigt som jag själv kan stå rak i ryggen och vara utan allt ansvar. De värsta skurkarna är de som står där och inte gör något medans oförrätterna utförs. För mig är det en oförrätt att såga ned ett träd. Det är ett liv. Jag tar det livet genom att föra fram sågklingan och kapa det. Döda det. Bara små litet barn är de dessutom allesamman. “Men det finns ju så många träd” säger vän av ordningen eller vad det nu är för jävla sekt de är medlemmar i. Det finns en jävla massa människor också svarar jag. På din plats borde det stå en asiat. Det vore snyggt. Inte en sån som dig. Sågklinga fram. Eller de känner ju inget träden. Vem vet, vem vet. “Negrer” i USA kände inte heller men det var ju förr det såklart.
Men nu skall jag jobba några timmar. Gotid. Kalkylera lite. Ett kalkylerande som alltid slutar med att jag får minska ner och skära bort. Men också där lär man sig med åren, att det där som är kvar är just kvar för att det är just ner i det där som hela soppan till slut kokar ner. Essenserna. Man får vara nöjd med dem om man inte kan få allt. Och vem kan få allt. Inte ens de som har så mycket. I det kan man känna en tillfredsställelse som räcker en bra bit.