De som arbetar fysiskt hårt sover alltså så där bra som jag sovit i natt. Insikten, som ändå inte är särskilt ny, finns där mig vid halvåtta tiden när jag vaknar. Då har jag ändå lagt mig tidigt igår och vaknar alltså senare och har inte ens halvöppnat ögonen mellan de två ändpunkterna. Det är gott. Jag är utvilad och återställd.
Ute har Pavarotti hittat rösten. Det är full fart. Koltrastsången ljuder i alla sin lekfullhet och glädje och helt underbara skönhet över berget. Det värmer i min kropp som om någon pumpat in kontrastvätska. Den där sången blir en del av mitt blod och för ut både röda och vita blodkroppar i en yster dans också längst ut i de mest perifera blodkärl. Väcker den ocoole gubbens hela lekamen till liv och också de delar som ocoola gubbar inte riktigt visste existerade lever upp. Upprymd och upplyft idag alltså. Barfota med fönster öppna. Fönster genom vilka fågelsången svävar in och vindpustar ibland gör sig märkbara, men endast genom sin rörelse, för de är varma, ljumma, mjuka och smeksamma som en kvinnas hand mot min hungrande hud.
Den neurotiska klarar inte av Koltrastens oväsen utanför fönstret där på morgonen. Än mindre Björktrastarnas mer tantgnälliga läte då såklart. Harmoni är inget man bara får, man får jobba för den också. Lära sig att slappna av och ta in. Inte bara lyssna utan låta det där som finns där utanför en fylla upp hela sitt sinne. Se den där fjärilen vingligt flyga i trädgården och inte låta en endaste annan tanke komma in i hjärnan. Där, i det, finns lyckan. Varenda musiker, skribent eller programmerare eller varför inte alla älskande, förälskade, vet vad jag pratar om. Alla andra med såklart. Ibland åker man in i det där tillståndet och tiden liksom vara upphör. Kommer det inte av sig själv det där. Om hjärnan far iväg och hela tiden oroligt letar farorna så är det dags att byta liv. Säga upp sig och stänga dörren till kontoret och ge sig ut på vägarna,de som leder mot platser som man inte har en aning om var de är. Släppa loss, kasta loss och ge sig iväg så att man kan njuta av att vara levandes igen. Inte en ickelevande zoombie som går genom livet utan att kunna njuta av det fullt ut. För vad betyder titlar och pengar om man aldrig någonsin kan uppskatta det som bara finns och är gratis.
Men jag ger såklart inga råd. Vem kan det? Jag kan bara berätta hur jag lever mitt liv. Och det är väl ändå mer åt munkhållet än rockstjärnans. Gott för mig men sorgligt för den som ser det utifrån. Man kan bara leva sitt eget liv. Det går inte säga hur andra skall leva sina liv. Jag förstår glädjen i att susa fram i en öppen sportbil som kostar en miljon dollar efter en kurvig kustväg. Det jag inte förstår är utväxlingen, tusen timmar skit för tre timmars underbart. Men vi är olika såklart. Tur är väl det. Många existerar i skiten men inte i glädjen. Vill vara där för att det är smutsigt och jävligt och en del av deras blodomlopp. Men fråga veranda kolgruvearbetare. Inte fan är det i skiten och det svarta de vill finnas. Gröna ängar lockar mer.