Jag gick och la mig ganska nedslagen igår kväll. I den lilla ort jag bor får Sverigedemokraterna 21% av rösterna, i en annan mindre ort i vår kommun får de 22%, i den Skånska ort en vän bor i är de uppe i 30%. Det är med de ledsamma siffrorna jag går till sängs. De ligger där som en klump i min mage som ropar cancer på samhällskroppen. Jag som tror på människorna.
Så ringer min bäste vän här på morgonen. Han bor i en lite större ort än den jag bor i. Han säger, när det här kommer upp, att “det är för helvetes mycket invandrare” där på hans ort. “Det är svartingar över allt” som han uttrycker det. Och jag kan såklart inte acceptera det där ens från den som jag skulle kalla min bästa vän. Jag som trodde på människorna.
Så när luren är pålagd och mina argument antagligen inte förändrat något, de gör sällan det, undrar jag över skillnaderna mellan oss. Hur tänker “dom”. “Dom” som nu är mina grannar, var femte av dem röstar på ett främlingsfientligt parti, eller min bäste kamrat, han som jag skulle ge mitt liv för om det kom till det. Varför är våra synsätt så olika. Har det med Kurden som jag bodde i samma korridor med i Uppsala att göra. Han som berättade sin historia, en historia som var omöjlig att fatta och att inte gråta över. Eller han i samma korridor från Somalia som var så annorlunda, som aldrig städade efter sig i köket, ställde till oreda, men som inte blev så förbaskat annorlunda när språket fungerade, när han blev mindre blyg, vi kunde kommunicera. Eller var det fysikprofessorn i korridoren ovanför som flytt hals över huvud utan sin familj från Irak, som upplevt tortyren med sig egen kropp, och nu städade universitetets lokaler. Alla dessa livsöden som fick mig att älska människorna och förstå lite mer av världen.
Men troligen är det inte det heller. Jag kan inte tro att det bara handla rom tur. Att jag råkade träffa rätt människor. Det är snarare den där synen att vi skall minsann lära Italienarna att använda toaletter istället för ett hål i golvet, därför att “vårt sätt är det rätta sättet”. Det handlar om att man skall göra lika som alla andra, inte våga sticka ut, att det finns ETT rätt sätt för allt. Gör du inte på RÄTT sätt, hör du inte till RÄTT grupp, hyllar du inte RÄTT principer så är din existens hotad och du får inte höra till. När det egentligen är precis tvärtom som världen fungerar.
Det är i det “olika” som vi blomstrar. Det är när “olika” möts och blandas som alla fantastiska saker uppstår. “Olika” är liksom grogrunden för allt liv. Till och med våra minsta byggstenar strävar efter “olika” som en av de huvudsakliga livsprinciper och kommer att mutera, förändra sig, för att nå “olika”, om “olika” inte kan nås på andra sätt. Och framförallt, tittar man på det som till en början ser lika ut så är det lika “olika” som precis allt annat. Så det enda som förenar oss är egentligen bara att vi aldrig någonsin kan bli lika varandra. Inte en mask, inte en myra, inte en fågel är den andre lik. Så varför skulle människor då vara lika och göra, se ut och ha sitt ursprung från det rätta landet.
Det är rädslan såklart. Rädslan. De fegas livselixir. Det är så lätt att skylla på någon annan när det egna livet går fel. Fegt skylla ifrån sig. Så kanske skall vi som nu är modiga och kan möta det där som är “olika” och farligt ta oss ann alla rädda. Inte skälla på dem och tycka att de är odugliga, och på så sätt ge ännu mer bränsle till deras rädsla. Utan istället ta med dom på gatufester över hela Europa där deltagarnas namn inte går att uttala utan ansträngning och där människornas färger och historier och maten, dofterna, de främmande orden och alla nya intryck lindrar deras rädsla och får dem att gilla olika. Får dem att älska människorna. Förstå att trotts att vi är så olika så delar vi just detta olika som en skatt som är mer värd än allt annat. Det som kallas livet och att vilja leva fullt ut utan rädsla..