Ännu en vän är död

De dör runt omkring mig och kunde jag gråta, men jag kan visst inte det nu för tiden, så skulle jag gjort det när jag slår upp familjesidorna i min tidning nu på morgonen. Karl-Gerhard Wikander är död. Blev bara sextiosex år. Liksom lurad på gotiden. Jag visste såklart inte ens att KG stod för Karl-Gerhard, han var alltid bara KG, för mig och för alla andra. En god man. En man man kunde lita på. En som åkte långt för att få sitta några timmar på ett skraltigt tåg där resans mål inte var det viktigaste. När han pratade om de där tågen lyste hans ögon. Där fanns hans passion och i den förstod vi varandra.

Jag skrev ett brev till kommunen en gång för länge sedan. Jag hade använt Internet ganska länge här uppe i Lo(o)s. Det kostade mycket pengar. Först 120 kronor per minut till USA, senare sex kronor i minuten till Stockholm. Det var svårt att vara en del av Internet då och pengarna rullade ut så jag tyckte att man skulle öppna en nod i Ljusdal. För företagen, för framtiden. Tekniken skulle sannolikt inte komma hit bara med hjälp av de kommersiella krafterna. För detta var ändå framtiden. Internet skulle revolutionera världen, göra den lite mindre, och Ljusdal borde vara en del av den där revolutionen. Jag förväntade mig väl egentligen inget svar. Men Pelle Svensson, som också är död nu, blev lurad på samma gotid, ringde upp och sa att det där lät jäkligt intressant, “sätt upp ett möte med KG” sa han. Och där möttes vi, jag och han och hans personal i ett konferensrum och jag berättade vad Internet var och vad vi borde göra i Ljusdal. Och han lyssnade, hummade som KG hummade, ställde frågor och någon vecka senare kom ett “kör” och frågan “vill du hjälpa oss sätta upp det här”. Allt det där låter kanske inte så märkligt idag såklart. Men det fannx inga andra kommuner på nätet då, inga tidningar, inget vita huset, inga ebutiker bara ett och annat universitet egentligen. PO och KG såg och kände igen det viktiga på det sätt som sant visionära människor gör. Sådana som behövs på de poster som de besatt.

Under de år som följde lärde jag känna KG, hans humor och den godhet som fanns i hela hans väsen. Jag tyckte genuint väldigt mycket om den här mannen. Den sista gången jag pratade med honom erbjöd han mig IT-chefsjobbet i Ljusdal. Inget lätt jobb, men ett som kunde varit jäkligt roligt om man fick förutsättningar att förändra och utveckla. Men de 27000 jag krävde bara garvade han åt. Han tjänade inte mer själv. Vi kom aldrig överens där. Men det fanns heller aldrig några misstämningar mellan oss.

Men han var chef. Chef på det där sättet en bra chef skall vara. En som litar på sin personal och bereder väg för dem så att de kan utföra sina uppgifter på bästa möjliga sätt, gör det där utan att själv ta plats. Jag kan bara känna heder för sådana människor, själv kommer jag aldrig nå dit. KG var en av dessa stora och jag är oändligt tacksam att jag fick lära känna honom under några år. Jag ser honom faktiskt framför mig läsande det här och hans hummande småskrattande goda person som tittar upp efter att ha läst klart, med den där finurliga blicken och ett småskratt och “ja, det var som tusan”.

Ännu ett namn är tillagt på den lista som jag läser vid gravarna när jag tänder ljus. Ännu ett som inte borde varit där förrän om många, många år.