Imorgon är det fredag vilket är konstigt eftersom det var fredag i går och fredag idag. Det är den årliga turen till Mobackes som görs under dagen. Pengar skall överföras till andras konton och blommor fås i utbyte och hem kommer vi med blomfylld och matbunkrad bil. Gillar normalt den här turen. Jag är ändå lite av en Ferdinand sittande där under korkeken, men sinnet har inte riktigt hunnit med den här våren. Mentalt hos mig är det nog fortfarande en månad kvar tills amplar skall hängas upp och blommor planteras i blomlådor. Men almanackan säger annorlunda då alltså och man vet ju att det gäller att hänga på och ställa om, om man skall hinna med den Svenska sommaren. Gräsmattan är en annan påminnelse, den växer så att det knakar. Lördag är planerad klippdag, om nu det vrålande monstret startar. Det kan vara lite si och så med den saken, speciellt första gången för året. Har man en axelprotes och en ond axel och behöver dra i det där snöret många gånger så vet man snart att man lever. Samma dag borde vinterdäck bytas mot sommardito om nu sommardäcken duger, annars får man sprätta dubb – vinterdäcken klarar definitivt inte en till säsong. Det kallas att vara ekonomisk.
Annars händer det inte så mycket den här dagen. Men man behöver sådana dagar också. Jag borde åka på Hövrastämman imorgon men det fungerar inte. Blir hemma som vanligt istället. En film, en skål chips och sen somnar man väl som vanligt.
Behöver i alla fall inte oroa mig för att världens sämsta bylinebild (ja jag menar verkligen det!) kommer i tidningen övermorgon. Kultureliten tar över. Påverkar såklart inte livet här på kullen med det stora gula huset det minsta, för om det jag skrivit finns där eller inte finns där har liten betydelse. Det är ändå processen satt skriva som ger något. Man får höra mest skit efter det och jag kan väl inte påstå att jag lyssna så mycket på sånt längre. Men ni med go-orden är som små guldklimpar i mitt liv. Ni vet vilka ni är.
Men imorgon skall jag jobba med egna projekt. Det är viktig tid. Oerhört viktig tid. Jag vet aldrig om jag lever mer än ett halvår i stöten. De dagar, veckor, månader då jag kan jobba koncentrerat med eget är det som lägger grunden för trygghet i framtiden. Hit når inga pengar från affärsänglar, Almi eller fråm allt annat vad de nu heter, de där som delar ut kosing till dem som är “värda dem”. Men ikväll tänker jag inte arbete. Kasta bort en fullkomligt perfekt torsdagskväll bara sådär. Man får unna sig lite fritt liv då och då också som o-cool gubbe i Lo(o)s.