Man vinner och borde känna den där omåttliga glädjen som alla verkar känna efter att ha vunnit. Idrottsstjärnorna som skriker och jublar och sprutar bubbelvatten på varandra. Ja, man har ju den där bilden i huvudet och man är ju en segrare, man borde helt enkelt vara förbannat glad när man vinner med andra ord.
Men jag måste erkänna att de få gånger jag vunnit har det varit en besvikelse. Jag blir snarare nedstämd än förbannat glad. Som sist på Historiska museet. Mitt namn lästes upp, spotlighten hittar mig och jag går upp med ljuset som följer mig efter gången upp mot scenen. Får mina tiotusen spänn på en sådan där jättecheck ni vet, diplom och blommor. Ja jag gråter ju inte precis. Jag är glad, men allt det där glada finns bara på utsidan. Det är bara yta. Inuti finns inga stora känslor av glädje eller ens stolthet.
Eller de gånger man stått där på scen och spelat. Det där vemodet finns där inom en då också. När man går av ökar det till den största tomheten som existerar. Det spelar liksom ingen roll hur bra det gick där uppe på scen. Det är tomt och dött och ingenting kvar.
Alltså vore man vore ju dum om man inte funderade över varför man håller på. Om vinsterna inte är värda ett skit, mediabevakning inte påverkar ens självuppfattning ett endaste dugg mot hur den var innan man blev mediabevakad eller alla ord som slängs ur munnar som inte menar dem och när de där orden definitivt inte fyller upp det där tomrummet inom en som skriker “älska mig”.
Och funderar man ett tag så kommer man fram till att för att få något endaste lite som verkligen fyller upp i alla fall delar av det där “älska mig” tomrummet inom en så måste man börja tycka om sig själv. Gilla den där kulmagen (man) eller muffinmagen (kvinna) eller tvärtom (jämställdhet). Gilla de där bra sakerna man hittar hos sig själv, acceptera de som inte är så bra. Se på sig själv och tycka att det där vraket kan nog få duga ändå. Det måste duga. Så när tomrummet sen skriker “älska mig” så kan man lugnt vändas sig inåt mot det där tomrummet och ge en varm, lång, kärleksfull kram. En som lindrar lite. En som ges för att man faktiskt älskar sig själv ändå.
Så om min nuna på förstasidan i en tidning inte ger mig något så ger mig barfotafötter som bär ut en bricka en solig lunchtimme i sommaren mig allt jag drömmer om.
Om inte en scen med allt ljus riktat mot mig och en sal full med applåderande människor ger mig något, så ger min nakna ofulländade kropp simmandes ensam i en skogsjö långt från civilisationen mig det jag längtar efter mest av allt.
Eller sitta på kontoret och göra det där man vill. Uppslukad av det man älskar met av allt. Problemlösandet. Ha tiden att realisera drömmar. Skitsamma om ingen tror på dig eller gillar det du gör. Det är dina drömmar du realiserar. Till och med Apples Steve Jobs (den flummige) fattade att människorna inte förstår vad de själva vill ha och behöver. Man måste bygga det och realisera det innan massorna förstår. Ibland förstår de inte då heller. Då när de ofödda måste födas för att ljuset skall sprida sig bland folket. Men framförallt gör man det där man gör för sig själv. Inte för andra och definitivt inte för att få höra “jag älskar dig”. Då blir man bara besviken. För älskar du inte dig själv så kommer inte en endaste annan sate göra det heller. Och älskar du dig själv så blir liksom det där sökande efter andra som bekräftar dig överflödigt. Du har redan allt det du söker inom dig lille vän.
Men skit i det nu, åk och köp en ny Iphone!