Hinner knappt börja klippa gräs förrän den snälla grannen B. kommer över med sin gula skördetröska. Shoooop säger det, blandat med lite burrande, och sen är det klart och jag hinner inte ens bli svettig. En enkel slutsats är att det är alltså bra med snälla grannar. Är det någon som letar ett hus så är deras hus förresten till salu. Bilmeckargarage och lillstuga för företag. Billigt! Mycket trevliga grannar, och då tänker jag på dragspelaren och hans fru, sen får man dela kulle och Pavarotti med oss. Gratis.
Innan det går jag mina rundor där på gräsmattan. Slår ner alla de där blommorna som jag längtat efter så att jag nästan blivit sjuk av längtan. Brum, brum, brum och så är de borta igen. Jag spar några fläckar, man kan ju inte annat. Vad är det egentligen för fel på maskrosor. Man borde plocka fröna och sälja till ett land där de inte finns och få stora pengar för de där fröna. Lite som Sydafrikas pelargoner som säljs för femtio spänn styck här men växer i mängder efter sluttningarna där.
Första Juni, sug på den. Det är soligt härligt och underbart och jag smyger upp, sätter på kaffe, värmer resterna av en paj, och bär ut det hela och sen sitter vi bara där. Lyssnar. Och lyssnar, och lyssnar, och lyssnar och känner den där ljumma vinden smeka kinderna, den som verkar komma från Ryssland. Fulfilm, vodka och ljumma vindar är det ryska bidraget till världens folk denna helg. Eller ja vodkan blev det ju dåligt med om men sniffar man lite försiktigt där i luften så är det nog en aningens svag spritdoft i de där ljumma vindarna. Annars är det äppelträden som doftar. Inte sprit då, utan bara ren kärlek. Gott, och ställer man sig under dem så surrar det som en bombarmade under det stora kriget, det lugnar mig, för det skall surra sådär. Inte vara knäpptyst som under körsbärsträdet förra veckan. Lövsångaren sjunger för oss där vi sitter. Överträffad endast av Pavarotti själv som just denna stund sätter sig på scenen, alltså i toppen på rätt träd, och håller en lunchkonsert för oss två som bara sitter där stumma och liksom känner den där Koltrastsången i bröstet, i hela kroppen ända ut i lilltårna. Det är i sanningen himmelskt att leva och få höra.
Men råbocken vill också vara med. Brunstig och skällande rör han sig i skogskanten upp mot berget. Jag svarar på mäns vis och för att visa att det här är mitt inpinkade område, så han kan dra vidare och det gör han. Rör sig sakta upp över berget. Man får gå ut och pinka in sina gränser ikväll. Skvätta lite på träd och buskar. Annars tar sig den där bocken friheter med liljor, tulpaner och allehanda andra växter i vår trädgård, oftast med träget bistånd av fruar och flickvänner. Min rådjurssktämmarmackapär skall snart ut i trädgården i bäst Åsa Nisse stil. Då blir det jäkligare att vara rådjur i vår trädgård.
Men än återstår däckbyte. Inte ens jag kan hitta på några hållbara ursäkter längre för att ha kvar dubbdäck. Att säga att man kommer från Lo(o)s i poliskontrollerna ger fri passage bara fram till Juni. Sen måste man nog ge med sig och byta. Så det är det som återstår nu. Däckbyte. Jätteroligt. Not! Men jag räknar med sång från Pavarotti under bytet. Då går det som en dans.