Det är den fjärde juni, jag sitter i en bil utanför förvaltningshuset i Ljusdal, jag sitter där och väntar på min fru som är in på ett möte med skolinspektionen. Det är folket som vanligt som intresserar mig. Alla de här människorna som går in och ut ur ett offentligt hus. Sen bilarna såklart, lastbilen som precis åker förbi på väg att leverera varor någonstans, eller hantverkaren med sitt släp.
Det är ganska lugnt här nu, klockan är kvart i nio och det borde vara mer fart i en hundraårsfirande köping. Men det är det inte och så kanske det är i Ljusdal. En böjd kvinna kommer cyklandes, hon har en läderryggsäck på ryggen och jag tänker “miljöpartist”, fördomsfullt såklart, hon är säkert något helt annat, chef eller så, men problem med ryggen det har hon, det ser jag när hon djupt framåtböjd går in genom förvaltningshusets entré. Annars händer det inte så mycket, det är liksom som det är, reklamskyltarna sitter där dom sitter och folket kommer och går, precis som jag antar det är i varje annan liten ort i Sverige just den här tiden och just en sådan här dag.
En kvinna klädd helt i svart går långsamt förbi bilen, jag ser inte hennes ansikte, men med hårfärg och hennes litenhet som utgångspunkt tänker jag att hon är asiat.
En hel flock med halvunga människor, alltså folk på tjugonio och däromkring, väller ut genom entredörrarna samtidigt. Samlas i en ny semikonstallerad flock på torget. Några av tjejerna tänder en varsin cigarett, den som håller kvinnor smala, de pratar alla engagerat med varandra. De är kanske femtio stycken, eller fyrtio. Jag är inte van att uppskatta folkmängd. Kanske är de bara trettio. En folksamling i alla fall. Tillhörigheten till gruppen är tydlig.
Genom gruppen går en man med Syriskt, eller i alla fall arabiskt utseende och han går med målmedvetna steg. Istället för svart så är hans hår helt grått. Hans gång säger att “jag borde inte vara här”. Han längtar hem helt enkelt. Skulle vilja sitta under ett olivträd läsande dagens tidning på höger vänster sättet med barnbarn lekande glatt omkring sig.
Den stora gruppen där på troget visar sig ha för avsikt att komma med Bollnäsbussen. Så när bussen kommer ordnar de upp sig i en ordningsam Svensk kö och stiger på densamma. Jag tänker att det är ett gäng som är på studiebesök här i Ljusdal. Men jag kan såklart inte riktigt förstå vad det finns att göra ett studiebesök på här. Men kanske läser man om kommunal förvaltning på en folkhögskola åt Bollnäshållet till och behöver en utflykt ut utanför den egna kommunen för att ändra inlåsta tankar eller slå fast att det egna är bäst. En riktig happening med andra ord att bese en kommunal förvaltnings verksamhet. Men kanske har de ett helt annat ärende. Kanske är de allesammans rockmusiker som reser runt och berättar om hur det är att vara en sådan. Sådant gillas på kommunala förvaltningar där ingen någonsin lämnar sitt jobb men gärna läser och hurra för de som gör det.
Själv sitter jag alltså i bilen och läser en teknisk bok. Framför mig går en ung kvinna med en mapp i handen. Hon kanske skall söka bygglov för en dröm i trä och glas. Den förmodade asiatiska kvinnan kommer gående igen, nu i andra riktningen, nu med en anonym kasse i handen, hon har varit och handlat. Det är mulet men hon har stora solglasögon på sig, men visst har hon asiatiskt ursprung. Det är jag säker på. Hon verkar inte heller vilja vara just här, inte idag i alla fall. Jag vet såklart inte var hon kommer ifrån, det är många från Burma här i Ljusdal så jag gissar på det. Men jag känner mig inte riktigt säker på att den här kvinnans längtan bort till en annan plats bara gäller idag eller om den finns där varje dag som hos den gråhårige mannen. Kanske är det bara den här dagen som inte gav henne det den lovade igår.
Annars händer det inte så mycket, bilar åker åt ena hållet och bilar åker åt andra hållet och världen liksom tickar på med Ljusdal som en liten, liten del i det där stora tickande maskineriet.
En man parkerar bilen bakom mig, alltså inte på parkeringsplatsen där jag står, gör det fast än det finns en hel massa lediga platser kvar. Han går förbi bilen, svarta byxor, läderjacka, ungdomlig stil. I handen har han en blå och gammal sådan där usb sticka som har inbyggd ficklampa. Den som sitter på hans nyckelknippa. Jag får för mig att den här mannen har prostatacancer, han kanske inte ens vet om det, det är i alla fall så tankarna kommer. Jag hoppas att jag har fel. Hur det nu än är med det så går han in i förvaltningshuset. Från höger kommer konsulten med stora kliv. Glasögon, lång, krulligt hår, skjorta kavaj, manchesterbyxor och inte att förglömma konsultväskan. Han går med hastiga steg, han är sen, han skall träffa dem han jobbar för, kanske lämna sin räkning, uppdraget utfört, rapport lämnad.
Så dyker det upp vissnande tanter, det dyker upp vissnande tanter från alla möjliga håll De flesta kommer i bilar, nästan alla bär de på ett gäng dokument, alla är de i fyrtiofemårsåldern eller mer, vissna därför att de suttit på för många urtråkiga möten, jag gissar på politiker i någon form. Att de har möte i någon grupp eller beredning eller vad det är man har möten om här på förvaltningshuset, om det vet jag intet. Jag vet bara att de som har tråkigt och ointressant omkring sig vissnar i förtid eftersom den där ledan sätter sig i hela ens person som en passerstämpel i en utländsk tullkontroll. Ögonen har slutat lysa och brinna här för länge sedan hos dessa damer. Men varför det bara är kvinnor vet jag inte. Kanske är de lottor. Kanske behandlar de frågor som männen inte får vara med och besluta om. Eller kanske vill inte männen vara med och besluta om det där funderar jag när jag tänker tanken klart. Hur det nu än är med det så haltar i alla fall en del av dem, verkar lite trötta. Så kommer en dam med ett “halvårsedanblonderat” hår. Yngre. Hon bär en väldigt tung väska. Ordföranden, för de hör ihop. Alla de vissna samlas kring denna kvinna som har mer bråttom och mer studs i benen än de andra och som nästa vecka kommer bättra på sin blondering för att vara vacker för sin älskades bäste kompis till midsommar. In i förvaltningshuset går de allesammans, en efter en, lämnar sina bilar och försvinner in där, haltandes och ohaltandes.
Vad gör jag då. Jo jag läser alltså en synnerligen teknisk bok om Phonegap 3, the beginners guide, bara det. Det är så fortfarande, man är “beginner” rätt ofta, fast man hållit på i…., ja vette fan hur många år det blir…. trettio år… tror jag. Man får lära sig från början då och då. Lära sig nya saker. Hoppa in och fixa det om ingen annan gör det åt en. Aldrig stanna upp och vara nöjd och klar. En sådan här timme när man väntar på någon är perfekt. Hade varit ännu mer perfekt om det inte fanns så många intressanta människor att titta på. De som kör igång fantasierna som vill fylla i det man inte vet om personen X.
Den unga kvinnan med mappen kommer tillbaks men nu med en lapp i handen. Hon ser besviken ut, det kanske inte gick som hon tänkte sig med bygglovet. Hon kör därifrån, ungt och aggressivt i en liten typisk ungstjejbil. Strax efter henne kommer konsulten tillbaks igen med stora steg, Det krulliga håret ligger välfriserat på plats. Förutom väskan har han nu en tidning i handen. Jag ser inte vad det är men det ser ut som en typisk sådan där branschtidning, vägarbetaren eller något sådant. Han hoppar in i bilen och det går lika fort att hoppa in i bilen och dra iväg som att gå till den. Det finns fler uppdrag, fler kunder. Helt otippat så kör han en gammal Volvo. Kör inte alla konsulter silverfärgade bilar av senaste snitt? Han kanske bara såg ut som en konsult egentligen. Är något helt annat. Kock kanske, en som gick in på biblioteket och snodde en mattidning för inspiration till nästa veckas “dagens”.
Så kommer en kille, ung självsäker, från mellanöstern gissar jag, man är lite tupp i den åldern, det är bra det skall man vara. Han passar in här, vill vara här, trivs här, är en som bygger det nya Sverige. En Ljusdaling.
Mannen med prostatacancern kommer tillbaks. Tomhänt. Jag borde väl öppna fönstret och tala om för honom att han borde ta ett PSA prov men… ja… det verkar lite för galet. Till och med för mig. Han ser nöjd ut. Det är bra. En man i sjuttioårsåldern ungefär smyger in på parkeringen i en liten, liten röd bil. Den är nytvättade och fin, han är pensionär och har tid och sätter värde på sin bil. Den är inte bara plåt och glas och olja för den här mannen. Han går förbi mig. Klädd i jeansjacka och mysbyxor. Han går stelt. Vad är det för jobb som gett den där stelheten. Hela hans kropp verkar förstenad. Jag får känslan att den där mannen har jag inget gemensamt med, att det inte finns något endaste dugg han och jag skulle kunna sätta oss ner och prata om. Men jag vet ju inte alls vad som finns inuti hans hjärna. Kanske vore det mötet det mest intressanta i mitt liv. Kanske är han den mest fantastiska människan med de mest fantastiska historierna i sitt huvud. Man skall möta andra på en öppen arena. Han går in, försvinner in genom förvaltningshusets dörrar. Jag gissar att destinationen är biblioteket. Efter honom följer en kvinna i en brun regnjacka med tre tjocka böcker i händerna. De handlar inte om motorer de där böckerna det är jag säker på. Snarare är det Ljusdalsbygdens historia i dem. Kvinnan möter en lite yngre kille i en blå jacka. Vanliga människor. Sådana man inte tänker så mycket på annars. Men de som är de som bygger landet. Alla med sina egna fantastiska privata universa i sina huvuden.
Två damer går förbi mig med bestämda steg. Lite runda sådär som efter åtminstone en varsin barnafödsel. En svarthårig och en rödhårig som valt den färgen för att dölja de första gråa hårstråna. Båda har korta jeans. Sådana som bara når ner till vaderna. Det som nästan alla kvinnor har idag om de är äldre men vill se yngre ut. OK, bra inga problem. Den ena pratar i telefonen och när de går förbi bilen så säger hon “ja, vi anmäler”, socialassistenter tänker jag då såklart. Så hon som röker. Jeans, skrynkelansikte, det som de som rökt i många år har. Hes röst också är jag säker på. Tre till socialtanter går förbi. Samma ålder, samma bestämda steg. Inflation på socialassistenter denna morgon. Hon med skrynkelansikte och cigarett kastar sig undan för att inte bli ikullsprungen av de socialt arbetande.
Så kommer den gamle mannen. Han som har varit med ett tag. Han går över torget med hjälp av sin gröna rullator och det går lite knaggligt. Men han är inte på väg in i förvaltningshuset, han är på väg mot okända mål, på rymmen från ålderdomshemmet kanske, eller bara ute på sin dagliga promenad. Han ser glad ut. En som tar vara på livet. Vägrar att sitta framför TV apparaterna med hängande huvud. En grabb på cykel har bråttom. Han gör fast sin cykel i förvaltningshusets cykelställ. Det har han gjort förut, det syns. Hans låswire sitter där redan kring stället. Jag tror han skall rusa in i förvaltningshuset men nej han rör sig förbi mig. Jag bestämmer mig för att han är pizzabagare. En av Mohlins bussar far förbi, en chic tjej med pärmar under armen går förbi och slinker in i förvaltningshuset, tjänstemän, fast kvinnor då, bestämmer jag. En tant kommer gående. Hon bär på en kasse. Hon har varit på Domus och handlat, eller Coop eller vad fan det heter just idag. Hon ser lite rädd ut när jag tittar på henne, som om jag var en rånare, så jag tittar åt andra hållet. Vill inte skrämmas. Så töms det torget. Blir tomt. Alla har hittat sina platser. Och just då kommer frun och vi kan åka hem igen dit där inga intryck utifrån ges.