Vi äter mat, frun har träningsvärk efter idrottsdag, hon har mätt längdhopp, jag har inte träningsvärk men är trött ändå. Varsin tekopp bärs rutinmässigt ut till gröna soffan. Nyhetstimme. Vi somnar djupt där i den soffan båda två innan rapport har börjat. Vaknar till vädret. Mitt te är i det närmaste odrucket. Kallt nu. Så jag sätter på nytt innan jag går ner till kontoret. Frun skall sätta betyg, jag skall jobba. Katten Petite rusar med. Vill hålla gammal ocool gubbe sällskap här nere.
Så här sitter jag nu. Kontoret ser ungefär ut som vanligt. Lite nymornad fast klockan är kväll. Det kan bli sådär ibland. Kan vara åskan som hänger där i luften och som suger musten ur en eller något litet virus som svirrar runt och ställer till uttröttande saker där inne i kroppen. Man får acceptera. Sitter jag här en stund nu så skall väl allt komma i balans igen. Man hoppas ju det, så att man kan jobba. Det är ju för att jobba och älska som man lever. Samma sak såklart om man älskar det man jobbar med. En del har det bra. Jag är en av dem.
Det var länge sedan jag hade ett riktigt resonemang med han/hon/det/gud nu. Vi borde ta det ganska snart. Känns som det finns ett behov av det. Men det är såklart jag som pratar de där gångerna. Han/hon/det/gud tiger minsann. Sur för den där djävulsdyrkargrejen i ungdomen. Fattar inte att det där bara var en revolt av en barnslig sökare som bodde i Edsbyn. Det fanns liksom bara två alternativ att revolutionera på där. Antingen vände man sig ifrån bandyn eller tog avstånd från han/hon/det/gud. Konstigare än så var det inte. Jag valde bara det minst allvarliga alternativet för min revolt. Och var det inte jag som fick följa med alla hem efter filmen “Huset som gud glömde”. Någon nytta fanns det ändå med det där. Att jag sen var skiträdd själv när jag som siste man fick gå ensam hem sen när alla var hempromenerade hör inte till saken. Jag har alltid varit mörkrädd. Haft alldeles för mycket fantasi för att inte vara det. Inte mycket till djävulsdyrkare alltså. För hur skulle det se ut.
Ja Edsbyn, det finns en dualism i mitt förhållandet till byn också. Jag är oerhört glad att jag stack därifrån. Hade jag gått kvar på fabriken hade jag dött. Inte för att de som plågade mig för att jag var verkmästarens grabb var så svåra att överleva utan för att allt upprepar sig i så snäva cirklar där och i alla dessa små byar. Men jag älskar stället också, det enkla, människorna man kände och allt det där. Men sanningen är att jag skulle varit den gamle avdankade musikern som vandrade efter långgatan med guran i det slitna hardcaset för att just det var den enda identitet jag hade. En Plurafigur, men utan hans upphöjdhet. En som aldrig växte upp. Man måste slita av sig de sista delarna av navelsträngen själv för att till slut bli riktigt vuxen. Att flytta var en pånyttfödelse och just det där. Bort med banden som höll en fången.
Nu kan vän av ordningen tycka att Lo(o)s inte var bättre. Jag vet att Ester har skojat över det där. Han som bott i samma hus i hela sitt liv. Han som aldrig förstod hur man kunde längta till Stockholm. Men jag bor inte här egentligen. Det råkar bara vara så att vårt hus står här. Inuti det finns världen. Har alltid gjort. Nu enkelt inbjuden med hjälp av Internet. Förr inbjuden med andra medel. Det skulle kunna stå var som helst det här huset utom i Edsbyn. Det är ett faktum. Man återvänder inte till fängelset om man äntligen kommit ut. Inte frivilligt. En del fängslade förstår aldrig att de egentligen sitter där i fängelset såklart. Då förstår de naturligtvis inte det där resonemanget heller. Det kan man inte begära.
Men visst skulle jag fortfarande kunna tänka mig att fatta vandringsstaven och bara vandra bort mot okända mål igen, te.x gå ut genom dörren klockan nio och tjugosju imorgon på nationaldagen. Försvinna iväg bara och inte ses skymten av efter att jag passerat den där vägkröken. En hälsporre hindrar mig mindre från det där, men däremot lättjan och kärleken. Här finns de jag älskar. Och visst går de att ersätta, alla går att ersätta om det finns tid, men jag känner inte riktigt att det är det jag vill. Nästa resa blir nog i ambulans eller likbil. Den sista resan. Lite spännande den också. Finns det ett “liv” efter livet? Får man stå till svars? Pratar han/hon/det/gud med mig då äntligen? Ger igen för den där ungdomliga revolten och skickar ner mig till dansmusikerna där nere, eller uppe eller eller där snett till vänster. Dansmusik dygnet runt i evighet som straff för att man inte bad aftonbön. Ett straff som skulle få en att längta efter eviga plågsamma eldar. En sak är i alla fall säker. Blir det likbil den där sista resan bort så skall jag i alla fall inte åka där bak. Fram med chauffören vill jag sitta. På den punkten är jag bestämd. Gärna med solglasögon och med en stetsonhatt på huvudet för att verka lite Hasse Persson sådär.