Ja grattis på nationaldagen då… känns lite avigt det där. Inte för att man inte gillar Sverige, för det gör man väl. Men den där relationen till 6/6 känns lite skakig sådär. Känns lite beordrad uppifrån och som vanligt vill man göra revolt som den simple medborgaren man är.
“Här skall fan i mig inte firas någon jävla Nationaldag”. Ja det är så det låter i de obstinata delarna av mitt huvud, de som upptar 92.7% ungefär. Jodå det är exakt samma “obstinatism” som gör att jag skriver “92.7” inte “92,7”. JAG bestämmer sånt där i mitt liv. Fast det finns ju flera som hävdar att man inte gör det såklart. Bestämmer själv. Särskrivningsfundamentalister t.ex. Men de står säkert där och viftar utanför slottet med flaggan också en dag som denna å andra sidan. Iklädd Sverigedräkt för ordningens skull. De håller sig i “fel” och “rätt” som om de vore ledstänger när de vandrar frammåt genom livet de där människorna.
Jag sparar det där till Midsommar. Nog är det väl det en nationaldag som heter duga. I brist på vänner så får det bli havet i år också eller bara grillen här på baksidan. Men fint väder, klippor mot öppet hav, baguette, potatissallad, lite annat gott där i det fria, stärker själen och får också en världsmedborgare att sucka över det vackra Sverige – på ett positivt sätt.
Ett år när jag var ung så försvann alla polare någonstans en midsommarafton. Södrangänget glömde att tala om för mig var man skulle. Så jag tog den vita amazonen, den med fartränderna och åkte genom Dalarna, plågade mig hela dagen och en stor del av natten med att se midsommargemenskapen med stort “T” i midsommarland. Tröstade mig med en glass och en mosbricka i Mora. UFO eller var det Scorpions på radion i en 70-tals värld där alla som nu säger att dom gillade hårdrock på sjuttiotalet egentligen var hängivna medlemmar av Thor Leifs fanclub. Det är lite med det där som de gamla kommunisterna på yttersta vänsterkanten, de som skrek revolution med affekt i rösten, men nu tar emot pris ur kungens hand och bugar djupast av alla som tack och som sen har frugans mobiltelefontagna uppförstorade foto av det hela uppsatt på väggen i vardagsrummet.
Men nationaldag för mig är en perfekt bokföringsdag. Man vill hinna ikapp den där högen som växer där i korgen. Sätta in den sorterad i pärmar och betala in den där skattepengen, bidra till välfärden så gott man kan fast man aldrig utnyttjat den så mycket själv. Tycka det är värt det ändå. Som tack får man ju 8000:-/månaden i pension. Frihetens pris är att man får jobba tills man dör. En kompis, som blev kvar på fabriken, klagade på sin prognos på 19200:-/månad. Skit på dig sa jag då och menade det.
Så tillblivelsen av den här texten är alltså bara en undanflykt från att börja ta tag i den där högen. Jag måste bli klar idag. Det finns inget annat val där. Jag har riktigt jobb att göra sen. Realisera drömmar. De som jag betalar för med en bit av min själ och en ynklig pensionsprognos. Men var finns det en börs som värderar våra leenden och vårt välbefinnande? Jag bara frågar.