Man kunde ha valt Håkan Hellström idag tillsammans med 70K andra men åker till Orsa och Kalle Moresus show istället. Det är ett tydligt tecken, ett skrämmande tecken, på ålder och förfall. Men man är den man är och man gör det man gör och pengarna hade kanske inte räckt till Göteborg i alla fall. Man är inte samme man av folket som Timbakto som drar till USA några månader för att vila upp sig. Eller Hellström då. 70000 människor och han borde väl i alla fall få en hundring per pers i egen ficka, 7000000 blir det, han kan också åka över till USA och vila upp sig efter det där. Kanske når 200/per eller 300/per hans ficka. Men kanske kan han nu ge tillbaks till Peace and Love genom en gratisspelning där nästa år. Man borde ge tillbaks till dem som skapar en. Ibland är image en sak och verklighet en annan. Och vem är jag att gnälla. Fast å andra sidan är det väl just det man förväntar sig av en ocool gubbe. Gnäll. Sen att jag gillar båda de där “upphöjdingarna” kan ju inte hjälpas. Vi tillhör ändå inte samma folk. X procent sitter på alla tillgångar – de är med bland dem som gör det.
Moreus lär väl kamma hem någon krona han också under de veckor han kör i Orsa. Men kanske inte lika mycket som Hellström då såklart. Nu är det såklart inget fel i att tjäna pengar. Inte alls. Bara man minns var man kommer ifrån i mer än ord när de sitter på ens konto.
Regn och Svensk sommar. Hade såklart hoppas på sol idag. Men det är som det är. Man får ta det därifrån. Vi skall köpa några ostar på Hansjö ostmakeri i Orsa och de går verkligen inte av för hackor deras ostar. En provsmakning där och sen går (den inre) solen upp, garanterat. Om man till det lägger en tallrik med efterlängtad Sushi i Mora så är de inre solarna dubblerade, tripplade och värmande små saker som letar sig upp till mungipor och får dem att dras uppåt.
Egentligen borde man väl smugit sig in på Hellzephyr Musik också. Det är ändå Sveriges bästa musikaffär och går inte en prylgalen eller icke prylgalen musiker igång där så går man inte igång någonstans. Jo det är sant att det oftast bara är inköp av plektrum jag mäktar med ekonomiskt, men ännu värre är att jag i alla dessa musikaffärer känner mig som en riktig lurendrejare. Här kommer jag liksom, en “musiker” som inte kan spela eller kan något om musik och musikteknik. De är liksom så självsäkra alla de där andra i de där affärerna. Sätter sig med en gitarr och drar ett häftigt riff, slänger sig med en massa ramsor och ord, låtar och artister, inget sånt som jag har en aning om. Själv kryper jag försiktigt där efter väggarna. Känner på en gitarr lite lätt, en jag aldrig kommer att ha råd att köpa, trycker i alla fall ner strängarna på halsen, men vågar liksom inte riktigt sätta den i knäet som de där riktiga musikern kan. Jag blir liksom bara “musiker” i min egen studio. En låtsaspajas. Känner olust av bara tanken att vara det i något annat sammanhang. Men visst skulle jag velat vara det, identifiera mig med “musiker” också utanför studion, det epitet som satt så självklart på hela min person förr. Det som var och har varit den mest självklara identitet jag haft. Men det går alltså inte längre. Konstigt egentligen, och kanske lite sorgligt också.
Pavarotti sjunger i alla fall här ute. Han är lika glad hur än det är med Hellströms och Timbaktu’s bankkonton, folklighet och min identitet som “musiker”. Koltrastsången är vacker och självklar som Pavarottis sång alltid är. Gratis också för den delen, folklig och aldrig någonsin en lurendrejares sång. Han vet vem han är Pavarotti Koltrasten. Vill inte vara någon annan, det är jag säker på.