Det är inte långt till Dalarna härifrån Lo(o)s. Vi ligger precis på gränsen mot allt. Helvetet också. Såklart blir det finare och vackrare väder ju lägre över gränsen, mot dalarna då, som vi rör oss. I Orsa är det sommarsoligt. I Lo(o)s regnar det. Något att lägga på minnet för framtiden. Ost i Hansjö står först på att-göra-listan. Två ädla och en hård bestämmer vi oss för. Vi pratar om de små människornas kamp om de stora där med bondflickan som servar oss. Vi är ense om att det lilla till slut segrar men att makten som vanligt gör allt för att hindra och som alltid hjälper de som sitter där i borgarna. Sådana här små pärlor skall egentligen inte få finnas men finns liksom ändå. Länge leve de envisa och motsträviga. De är dom som bygger landet.
Med öppna rutor och sommar virvlande genom håret far vi genom Orsa. Man bygger aveny här, tvåfiligt och stort, orsayratåg kräver avenyer istället för bara gator, men förbi musikaffär kommer man inte. Skyltarna pekar vänster. Här har jag bott ett år och konstaterat att i Orsa bor världens fulaste människor. Jag passade alltså in. Men på sommaren händer det något i det här samhället. Trollen går och gömmer sig och istället kravlar alla vackra fram ur vrår och skrymslen. Men gå efter gatorna en sen novemberkväll. De du möter då är alla på ett eller annat sätt släkt med ringare av Notredam och trollen från de djupaste av alla skogar.
Men i Orsa vaknade musiken i mig på riktigt igen. Jag hade skrivit några låtar under vintern. Spelat in på mina primitiva grejer. Såg något om en låtskrivarhelg. Anmälde mig med tvekan. Åkte dit en Junimorgon med ännu större tvekan. J och P höll i det där. P en av de upphöjda som var som en av de vanliga och lärde mig att det duger det som ocoola gubbar gör också. Jag kommer alltid stå i tacksamhetsskuld till honom och J för det. Efter det där fanns det liksom inga hinder. Och Orsa är ju musik, hela Dalarna är musik. Varenda människa verkar spela här och gör man det inte själv så har man en far, en bror eller en mamma som gör det. Egentligen borde man flytta hit. För musiken och för att man passa in där en mörk novemberdag. Med det är för sent för det såklart. Det vi ägde här är sålt och andras nu.
Mora är invaderat denna dag. Av cyklar. Jag vet inte vad det är som pågår med alla bilar har cyklar där bak och kör som om cykeltävlingen pågår för fullt på vägarna också. Men efter antenninköp om nitton kronor på Biltema så rusar vi mot Sushistället. Tolv bitar och vatten. Åååååååå så jävla gott det är med Sushi. Finns det något som är godare. Rättviksglass är tydligen också gott. De flesta som kommer in skall ha en, eller två eller tre eller fem eller tio kulor av den. En man vill ha en av alla utom romrussin, den godaste, och jag hatar honom för det. Det är sådana han som plockar bort en av de bästa av alla smaker från frysdiskarna. Jag vill slå honom på käften men frugan hindrar mig. Hans fru,flickvän, syster eller vad hon är deltar inte i väljandet. Jag ger mig fan på att hon gillar romrussin men låter det där aset välja annan skit istället. En dag talar hon om det för honom och drar.
Lärarinnan kommer in med sitt barn. Gullar högt så att det tydligt skall framgå att det här barnet är älskat. Det enda hon lyckas med är att visa att hon hemma svär åt den skrikande bäbisen som är så förbannat bsvärlig. Jag är helt säker. Hon ber personalen värma en flaska välling i tre minuter sen sätter hon sig i ett hörn och jag suddar ut henne ur mitt medvetande. Njuter av sushin och wasabi som är stark och tårframkallande och härlig.
Tre Japaner stannar utanför skyltfönstret och granskar menyerna. Två flickor och en man. Man får skärpa sig lite med pinnarna liksom utifall de ser. Hoppas lite smått att jag skall få en chans att studera dem när de plockar i sig sin sushi, det finns så många “rätt sätt” i Sverige och dom borde ju veta. Men de vill ha med sig. Fyller en kasse och drar därifrån.
Vi behöver lite kex till kvällen och ostarna så vi ramlar in på Lidel. Ut kommer vi med mer än kex och hundrasextio spänn fattigare. Halstabletter är ju min drog. Deras jumbopåse kostar tjugospänn och räcker i tre dagar om man matar på en efter en under vaken tid. Lite som att kedjeröka fast med halstabetter då.
Vi kommer tidigt tillbaks till Orsa. Vandrar runt på Campingen och jag förundras över detta landskap som verkar sträcka sig hur långt bort i fjärran som helst av husbilar och husvagnar och förtält fulla med människor som sitter och solar, och äter och super. Alla sitter nästan i käet på varandra. Jag kommer aldrig någon sin att lära mig förstå campingkulturen. Vad är det som drar i detta ihopgyttrande. Finns det hemligheter här som jag inte känner till. En stor sexorgie i backen där borta om natten där alla deltar med alla hjärtans lust eller bara enkla partnerbyten framåt småtimmarna. Något måste det vara. Eller kanske bor alla dessa människor på platser där man annars aldrig ser människor, då kan jag förstå detta. Aldrig annars.
TV människorna ser märkvärdigt lika ut. Kvinnorna är evigt unga. Till och med de som närmar sig femtio ser likadana och är lika trådsmala och släta som de som är tjuotre. Teknikerna ser ut som alla roddare gör. De lever sin pojkrumsdröm och befinner sig nära det upphöjda. Ja det gör ju alla här såklart. En ocool gubbe besvärar de sig inte med att fästa blicken på ens. Ser igenom och över. Varför skulle det, det främjar ju inte karriären Jag ger igen med samma mynt. Höjer hakan och föraktar lite sådär. “Mackan” heter i alla fall en av kameramännen, brorsa med poeten skulle man kunna tro, men min fru och avspärrningsband hindrar mig från att fråga. Publiken är just sådär medelålders som man väntar sig. En och annan är av yngre snitt, som små russin i det här havet av fett och ålderdom, hittvingade eller drabbad av en sjukdom som gjort dem äldre i förtid.
Och javisst kåtvrålar de medelålders kvinnorna där bak som förväntat åt Martin Stenmark. Det finns inget på jorden som jag föraktar mer än dessa kvinnor. De som är som porrklubbarnas män som liderligt tar för sig och de äcklar mig båda, lika för lika. Men Caroline är förbannat bra och Henrik skojig och Freda trotts sin gud sköna men vore såklart inget utan sin frontröst som liksom är allt. Och visst är det roligt att se hur det här går till. Gyrokameraoperatör imponerar liksom bomkameraoperatör och man kan bara hoppas på att man inte fastnar på någon av de där hårddiskarna eller om man gjorde det blir ratad i den slutliga editeringen. Man skall vara vacker för att komma med så sannolikt klarar jag mig. Men man sitter förbannat dåligt. Får ont i rumpan och man inser att man betalar för att vara rekvisita och applådmaskin. Lite lurad sådär såklart, som vanligt. Men skit samma. När allt är över skrattar vi oss ut med alla de andra medelålders människorna. Hemresan är tio mil sisådär, för vi åker över Tandsjöborg i den ljusa natten, och Hälsingland är Hälsingland ändå och ostarna smakar såklart gudomliga när vi kommer hem och den Franska filmen vi titta på är förbannat bra och vi stänger av den mitt i just av den anledningen och går och lägger oss till öppet fönster och ser klart den nu på morgonen och blir upplyfta och får en tro på mänskligheten igen.