Vita snöflingor dansar och virvlar genom luften som om de tycktes hänförda av Koltrastens sång där högst upp i Björken. Vita, i oskuldens färg, nästan, lite rött, lite rosa, finns det också i deras vita, där för kärleken, för åtrå och det vilda, för en sommar som ligger framför de fria och är ett oskrivet blad för var och en av oss.
Var och ett av dem har de en historia att berätta. Och var och en av dem har de ett namn. Lyssnar man bara tillräckligt noga och koncentrerat så hör man när de ropar sitt namn och berättar sin historia var och en av dessa snöflingor, de som är blomblad från äppelträd i Hälsingland, i Hälsingland, i mitt älskade Hälsingland.
Så de faller mot marken för oss som bor i det vackraste av världar. Som skräp kastat från en bilruta faller de. Tusentals är de, hundratusetals kanske eller fler. Men borta är de på några dagar. Borta och bara jag och några till som tog sig tid att lyssna, känner deras namn och minns deras historia.