När jag runt midnatt skall stänga fönstren på mitt kontor och traska upp till en väntande säng ser jag att han sitter där i våra vita utemöbler. Jag har sett honom förut men mest smygande i periferin av trädgården, men nu har han alltså satt sig bekvämt till rätta vid bordet där vi i familjen tidigare under kvällen avnjöt en grillad middag för tre.
Han är som alltid klädd i svart från topp till tå. Bankslitna kläder, slokhatt och det är som om han kommer från en annan tid. Man tänker tjugotal och en man från förr i sina bästa kläder, de han en gång gifte sig i men som redan då var arvegods efter en far som dog i lungsoten på hospitalet i Härnösand.
Jag kan ju inte låta bli att fråga vem han är där genom fönstret och han vänder sig mot mig och berättar vem han är. Hans trötta ögon ser på mig och jag känner att den ensamhet jag också känner, den som egentligen bara finns där inom mig, inom oss, den känner också denne man. Så jag går ut till honom i natten. Här, i vår trädgård, skall ingen någonsin behöva känna sig ensam. Det är fortfarande varmt. Och han berättar sin historia och jag lyssnar förundrat och när han har berättat klart så berättar jag min. När vi är klara så ser vi länge på varandra i ett slags samförstånd. Hummar sen och säger hej och tack. Han går stigen upp mot berget och jag går in, vandrar upp för trapporna till min säng och sover snart sött som om liksom lugnad av en kamrat.