Södrangänget, en ungdomsgård, en massa människor som fick en chans och tog den. Visst fanns det några som ville styra och ställa och vara chefer och som aldrig ville lorta ner sina chefskläder eller sänka sig så lågt att de satte på sig en overall, men de försvann snart. Var borta när lokaltidningarna inte längre skrev sina artiklar. De flesta av oss målade, högg upp golv, spikade upp gipsskivor och målade igen, sida vid sida tills det fanns ett hus att finnas i för alla.
För oss som spelade var det replokaler som hägrade. Före Södran hade vi stått i trapphus och i skyttestugor och snart alla upptänkliga lokaler som fanns till billig uthyrning i Edsbyn med omnejd. Nu skulle vi få permanenta repor där instrument kunde stå kvar och stå säkert. En obeskrivlig lyx för de kringflackande folket med instrument och ljudlådor.
Och visst var vi mellan barn och vuxna här. Fast än vi var för gamla för det barnsliga och såg oss som vuxna så lekte vi cowboy och indianer i den där gamla kåken och Sluggo, han som alltid var värst, ramlade naturligtvis teatraliskt ner för den långa trappen när han blev skjuten. Överlevde med bara några stycken blåmärken. Inget som bekom honom. Han som blev sjuksköterska. Så oväntat. Samma trapp var det som några dagar innan fick smältspår av sladden som gick upp till repan där det ännu inte fanns el. Mycket watt hade vi och uppsäkringen i den gamla träkåken var väl kanske inte helt korrekt. Hade värkande fingertoppar klarat en kvart till hade huset brunnit upp där och då. Men ibland finns det något som vakar också över de med rockdrömmar.
Ester, Jompa, Sluggo, Snöken, jag, Reidar, Tommy, Esko, Follan, och alla andra som jag inte kommer på nu. Sen tjejerna, och de yngre som sprang till Huberts korvkiosk och köpte korv åt oss. En mosbricka eller en specialare och en Pucko. För de som gillade Pucko. Själv tog jag hellre en dricka. Söt tand. De som fanns i backar nere i köket till självkostnadspris. Visst utnyttjade vi de yngre. De fick springa ärenden för att få vara med. Ganska taskigt såklart, men de protesterade aldrig. En gång bad jag en av de där grabbarna att han skulle springa ut till min bil och hämta en öl. Jag hade hämtat ut en låda på utlämningsstället i Edsbyn dan innan, en låda Löwenbrau, och nu skulle det bli fest. Naturligtvis fick vi egentligen inte dricka på Södran men vi gjorde det ändå såklart, men skötte det snyggt. Grabben kom tillbaks och sa att det inte fanns några öl i bilen. Bara whisky. Så jag hängde med ut och istället för en ihoptejpad papplåda med ölflaskor så var det en låda med whiskykvartingar där i baksätet. Tjugofyra stycken VAT 69. Vi drack whisky flera veckor efter det och jag vågade inte gå in på systemutlämningsstället i Edsbyn på ett halvår efteråt utifall de hade kommit på sitt misstag.
Hur många nätter efter olika danser har vi inte stannat hela natten på Södran, låtit våra gitarrer sjunga genom en gryende ny dag tills solen gått upp. Då var danspjattar och hårdrockare desamma. Sjuttiotalet var en värld där nästan alla var danspjattar, man måste minnas det. Också de som idag säger sig varit hårdrockare på den där tiden föredrog styrdans framför headbanging. Men man kan naturligtvis skriva sin egen historia och vi som var med förlåter så gärna.
Ibland fick vi ultimatum. Som gammeldanskursen. Bara tjejer anmälde sig. Anmälde vi oss inte så åkte vi ut. Så snart dansade gårdens alla musiker gammeldans med stor inlevelse och som jag minns det så var det överraskande roligt. Inte hårdrock men repan blev kvar.
Men vi fick dit Neon Rose, Sveriges första hårdrocksgrupp till Voxnalogen. Framröstade av alla. Love Rock. Jag var stolt att få spela på samma gala som hjältarna och när de spelade en bit på Ankan – vår hit – nåja, i sin show så höll jag nog på att spricka av stolthet. De kom, de tog de tjejer de ville ha och drog och alla bara älskade dem. Till och med de killar vars tjejer de plockade på rockstjärnevis.
Men det är klart, jag väntade på bandmedlemmar som inte kom på träningar fler timmar än vad någon ung människa borde behöva vänta i de där lokalerna. Jag lärde upp fler basister och gitarrister än vad man kan tycka att dansbandsvärlden behövde, men den sög i sig dem allesammans. Att leva på musiken hägrade såklart. Sluggo blödde från pekfingret jag tryckte in mot gitarrhalsen när han till slut fattade barre-ackordet, men gav aldrig upp för det. Hårdrock var såklart inte kommersiellt gångbart. Inte ens för Neon Rose. Att skriva egna låtar bara konstigt. Men jag var lycklig där, levde i ett sammanhang, inbillade mig att jag var rockstjärna fast jag naturligtvis bara var ännu en finnig fjant med en gitarr. Morgonsamlingarna på Celsiusskolan, spelningarna på Folkets Hem var våra segertåg. Fast det enda någon egentligen gillade var den pubertala Ankan, Tommys mellanlåtarnaslinga som jag skrev en text på och fixade en gitarrgrej till så att han skulle sluta spela den. Knappast hårdrock såklart.
Vad hade vi varit utan det där huset. Vi var alla galningar, mer eller mindre vilda. Jag är säker på att de kommunala investeringar som gjordes i den där kåken betalade sig flera gånger om. Flera av oss hade spårat ur om huset inte funnits.
När jag muckade från lumpen hade de flesta av oss växt ifrån den där gamla kåken. Replokalen var väl det enda som höll oss kvar som en navelsträng. Jag bestämde mig för att dra iväg fast än alla på fabriken kände minst en som hade spärrats in på mentalsjukhus när han slutade där och börjat plugga. Sista kvällen satt jag själv med en bandspelare hela dan i repan. Skrev “Brudarna” och “Flyga som en Svala“. Det var över. Ett slags ge upp. Precis som jag en gång släppt “fotograf” och blivit “rockmusiker” och senare skulle byta till andra skepnader. Låtarna fanns på det där kassettbandet som jag stoppade i fickan när jag gick ut från repan, inga hej utväxlades, jag bar gick, satte mig i bilen och åkte hem och packade och drog dan efter för att aldrig återvända .
Bandet kom såklart bort till slut. Men hängde med många år i olika flyttlådor. Ännu fler var åren när jag inte rörde än mindre ägde en gitarr. När jag grät på konserter för att det skulle ha varit jag. Men när jag efter många år av försök fick till en dator som jag kunde spela in på, piratkopierat inspelningsprogram och en lånad mick, lyckades ta några ackord igen på frugans gitarr och sen sonens elgitarr så var de där två låtarna kvar i huvudet som en länk mellan det nya och det där gamla. De är såklart inte Södran för någon annan de där låtarna, men jag behöver bara höra dem för att befinna mig i den där gamla skolsalen som vi hade klistrat äggkartonger i kring väggarna. De som vibrerade ner, en efter en. Där Marshallstackarna stod på upphöjningen som katedern och tramporgeln en gång stått på och Fucking Souls ljusblå Hagström PA, som med dagens mått bara kostade en skitpeng, men som jag fick slita hårt för att få ihop pengarna till att köpa. Jag fick en bullerskada på vänster öra också där. Konstigt vore det annars. Vi spelade högt. I lumpen ville dom inte låta mig skjuta för det där. Jag fick tigga och be. Jag kallar det örat mitt Marshallöra idag. Och de där låtarna får mig att känna vibrationerna i golvet när vi drog på, den lite dammiga lukten som var upplandad med svett som ständigt fanns där. Jag ser järnvägen genom fönstren där ångloken tuffade på när jag var barn. Bollplanen och de gröna träden där utanför.
Men längtar jag tillbaks? Nej, då var då och nu är nu. Södran hade sin tid. Påverkade några liv till det bättre, det är jag säker på. Helt klart är det så med mitt liv. De där människorna som fanns där är de bästa jag har känt. Men det har funnits andra grupper och enskilda personer i mitt liv som också har varit det. Jag är säker att om jag får leva så kommer jag att träffa andra som också kommer att bli det. Men det fanns något magiskt i de där åren. Lycka, olycklig kärlek, lycklig kärlek, fylla, lek, drömmar och allt annat som hör ungdomen till fanns i och omkring det där huset. Men kanske hörde jag ändå aldrig till det där ändå om man tänker efter. inte på riktigt, bara på låtsas. Men så här många år efteråt får väl det ses som tillräckligt.