Tulpiner var det något av barnen som kallade Lupinerna. Det namnet har fastat hos mig sedan dess och jag använder benämningen Tulpiner lika ofta som Lupiner för dessa Amerikaner. Ibland vet jag faktiskt inte vilket som är det riktiga. Lite som Svante Turesson eller Ture Svantesson. Börjar man fundera så blir det förbannat svårt.
När vi flyttade hit försökte vi få de att ta sig på det ställe vi bodde på då. Men icke. De ville inte. Amerikaner i skepnaden Tulpiner/Lupiner, behöver vilda västern för att trivas. De skall stå i sanden efter vägarna, där prästkragar och blåklockor förr trivdes och där de tränger bort de där skönaste med den starkes rätt och på samma sätt som vilda västerns Amerikaner gjorde det med indianerna.
Men visst är de vackra. Vackra på det där lättintagliga sättet. Fotomodellsättet. Amerikanskt tydligt, stort och skrytsamt. Man måste vara död för att inte uppskatta dem. Men jag gillar det sublima mer utan att utesluta dem. Det är bara så. Så varje blåklocka, prästkrage och allt vad de nu heter som växer bredvid smultronstänglarna fyller den o-coole gubbens hjärta med värme som de självklara inte kan konkurrera med. De lever också här på gården i sitt lilla indianreservat såklart. Försupna på gödning javisst, med vid liv. Dit når inte Tulpinerna levandes, de som det finns mängder av här på den gamla skolgård som de har invaderat och gjort till sin egen. Sand och singel. Den vildaste av alla vilda västerns.
När vi flyttade ifrån det andra huset. Det som Kronofogden “tog hand om” efter konkursen, tittade en liten förskräckt Tulpin upp ur jorden lite försiktigt där uppe. Då först var väl klimatet tillräckligt kyligt och jävligt för en Amerikan att vara med och leka. Med pickadollerna laddade stod den där som den värsta revolverkvinna. Redo att på Amerikanskt vis skippa rättvisa med kulor från sina två sexskjutare. Men jag pratade lugnt med den – “Låt idioterna spela sitt eget spel, det är bara pengar ändå och ett hus är bara ett hus och inte ens det för en bank som skiter också det om bara principen, den viktiga principen får gälla i evinnerlig tid. Amen”. Och med det lät den sig nöja. Och jag med. Nästa år stod de första av hennes väninnor och vaktade hela sommaren utanför vårt hus här på kullen. Varje sommar efter det också med pistolerna skjutklara och redo att avfyras om behov uppstår. Eftersom åren har gått har de blivit fler och deras män, revolvermännen har anslutit sig. Det är bra och tryggt och lugnt tycker ocool gubbe som bor på en kulle i Lo(o)s.