Katten kommer in genom min öppna dörr till kontoret idag just när åskan börjar mullra där ute. I munnen har hon en huggorm. Den lever, men hon blir inte biten för hon håller den strax bakom huvudet. Den vrider sig som en mask i hennes gap. Den kluvna tungan far nervöst in och ut i dess mun. Jag skriker såklart
“ut med dig, UT MED DIG!”
och ut springer såklart katten men huggormen lämnar hon kvar på mitt kontor. Så där sitter jag i min stol med en huggorm tre meter bort från mig, när samma huggorm bestämmer sig för att börjar krypa mot mig. Snabbt börjar den röra sig dessutom. Varför den får för sig att krypa emot mig har jag ingen aning om. Här finns 250 kvadratmeter kontor och nog fasiken finns det andra riktningar än mot mig som en av katt nyss inplockad huggorm kan krypa åt. Så fötterna åker kvickt upp från golvet och huggormen passerar snabbt under stolen och försvinner bakom den in i ett av skåpen med komponenter och sen syns den inte till mer.
Nu har det gått några timmar och huggormen har ännu inte setts till. Åskan har passerat på väg mot nya offer. Jag jobbar vidare. Imorgon skall ringa till Elton och tala om att jag äntligen fått en polare här på kontoret. Då kommer han att bli glad.