I morse när jag kom ner till kontoret så tassade jag försiktigt fram till min stol, satte mig i skräddarställning i den för säkerhetsskull. Fötter upp alltså. Kattinsläpade huggormar måste kräla omkring här på kontoret eller ligga och lura någonstans, någon naturlig huggormsutgång finns det inte ens för fridlysta ormar här på ocoola gubbars kontor. Men nu är vi ju anpassningsbara vi människor och snart glömde man ju allt vad ormar heter och alltså satt jag snart där och surfade vilt på de vågor som idag var högre än vanligt där ute på nätet. Fotbollsvågor är det vill jag tro som rullar fram, bär gör de, trotts mitt totala ointresse för fotboll. Vi skall inte gå in på ointressets ursprung.
Efter att mail från andra tidszoner är besvarade och det som bara skall läsas och gås igenom läst och igenomgånget så ringer jag Elton i London. Han är på sprudlande humör, fest i helgen. Svensk midsommarfest. När jag förklarar att det först är nästa vecka blir han lite nedstämd en stund men är det midsommarfest så är det även om det hela går av stapeln en vecka för tidigt. Kanske kan jag komma över, han skickar så gärna sitt plan. Inte!? Jäkla tråkmåns är jag. Ja, ja, ja, jag vet säger jag och berättar sen om ormen. Det där tycker han ju är jävligt häftigt. Var det verkligen den där lilla spräckliga katten som släpade in den? Den som var enda ungen?… Och det är just då som bokhyllan bakom mig rasar i golvet med en smäll. Det är ändå en jävligt tung hylla som dessutom är full med böcker. Booom, braaaaaaaak säger det och jag tappar telefonluren faktiskt i ren förskräckelse.
Men när en bokhylla ramlar ikull på det där sättet så är man snart per automatik på fötter det tror jag ni kan förstå. Så där står jag och försöker fatta vad som har hänt, Elton skriker i luren som ligger på golvet, “what’s happening? what’s happening?” och då väser det iskallt bakom min rygg. Jag har nog aldrig vänt mig om hastigare än i just det ögonblicket och vad får jag se? Jo, en jättestor, en verkligen jättestor orm. Men inte en huggorm, det verkar snarare vara en tygorm, en som lever. Bara det. Grön, äckligt grön är den och den öppnar sitt röda gap och tungan spelar där i munnen och den börjar krypa mot mig. Sakta, sakta kommer den närmare och jag ser ondskan i dess ögon, blir faktiskt lite snurrig i bollen när jag tittar in i de där ögonen, hypnotiserad kanske, för nu kan jag inte röra mig ur fläcken. Det stora gapet reser sig över mig och jag inser att här kommer man att bli uppäten med huvudet före av en grön jättestor tygorm som jag igår är säker på var en huggorm. Jag känner dess andedräkt som innehåller spår av tidigare halvsmälta födodjur. Nu skall jag bli ett av dem. Hela jag. En munsbit på +100 kg. Kunde jag blunda så är det då jag skulle gjort det.
Man tror inte ormar kan skrika. I alla fall har jag aldrig trott det eller hört talas om det. Men den här ormen skriker makalöst högt när samma katt som igår släpande in den på kontoret nu skjuter fram som en blixt och hugger ormen över nacken och ruskar den hårt tills den stänger det jättelika röda gapet. Sen släpar katten helt sonika ut ormen från kontoret igen och jag står bara där. Måttligt darrande. Hade jag haft bättre kondition hade jag säkert darrat mer. Fattar inte riktigt vilken förbaskad tur jag har. Va! Inte dåligt. Hypnosen har tydligen släppt också så jag böjer mig ner och lyfter upp telefonluren. Men bäste Elton har lagt på. Har väl skickat hit polis, brandkår, ambulans och halva armen. Han är mycket för full styrka Elton. Så för säkerhetsskull ringer jag upp honom. Ja mycket riktigt har han satt igång alltihop. För sent att stoppa och jag hör brandsirenen tjula över byn och är det inte ambulansen som hörs där i fjärran`? Detta sker alltså under kontorstid så ambulans finns att tillgå också i byar som Lo(o)s. Så det finns liksom ingen annan råd än att gå ut och stoppa de där styrkorna. Elton både suckar och småskrattar där i luren. Han behöver Champagne av bästa sort för att lugna nerverna säger han, och lägger därför på för att leta upp en flaska. Vi får prata sen, när nerver är lugnade. Själv går jag ut och försöker förklara så gott det går. Det går sådär som ni kanske kan förstå.