Jag öppnar Facebook på morgonen som hundratals miljoner andra. Vi har alla en undermedveten tanke gemensamt när vi öppnar den där sidan
“ÄLSKA MIG”
Det är det det handlar om.
“älska MIG”
någon måste älska mig, i alla fall lite, snälla, bara lite.
För mig blir det en “like” denna morgon. Ungefär som vanligt. Hade jag nu varit en av de där som valdes först när fotbollsmatcherna skulle avgöras på ungdomens gräsplaner hade det varit tio. Det sitter i det där, det som stadsfästes för länge sedan. Här huggs det in i sten.
De är poeten såklart som står för min “like”. Han har ett svagt men stort och varmt hjärta. Ger alltid mer än han får, har gjort så hela livet. Och visst har han många fler “likes” än vad en sådan som mig har. Han är ju ändå en av de upphöjda, men också en av de med dilemmat, “är det mig de älskar eller är det de jag står nära?” Som basisten som får ligga med den vackra flickan för att hon använder honom som en väg att nå sångaren. Det kan alltid vara så för de upphöjda. Men i poetens fall hoppas jag de är genuina de där kärleksförklaringarna. För det goda hjärtats skull och en stor varm hand som håller pennan och formar orden.
Fast vad vet jag om poeter förresten. Ungefär lika mycket som jag vet om Lill-Babs kanske. En leende ansikte i en tidning, det som säger sig älska Järvsö, ja och som kanske älskar Järvsö, eller inte. Jag vet inte mycket. Det vet jag i alla fall. På alla dessa år har jag inte ens lyckats känna mig själv tillräckligt väl för att förstå allt som rör sig i mitt huvud och hur den egna kroppens alla delar fungerar. Varför känner jag mig så där oändligt ensam bland människorna till exempel? Varför har jag alltid gjort det? Den där känslan av att jag lämnade någon kvar där i livmodern som jag inte ville skiljas ifrån är så stark att den nästan är en sanning, aningen av en sanning, eller ÄR en sanning. Eller lämnade jag någon före livmoder? En hon/han/det som saknas mig också i det här livet. Varför känner jag så? Inga mängder av “likes” i världen, inga hyllningar, inga pengar, inga framgångar, inte den verkliga kärleken kan täppa till det där hålet.
Jag vet ju att jag inte är ensam att känna sådär. Det finns de som måste hälla i sig en kvarting innan de stå ut med sig själv och utan att känna att det där hålet vill sluka en. Eller måste ta en hög mångfärgade piller för den delen. Kemin kan få en att glömma att de oälskades oändliga ensamhetens hål utan botten existerar. Ja, man kan ju arbeta också såklart. Som farsan, som farfar, som min son… som jag. Det lindrar också. Får en glömma det där inom en som säger “älska mig”, lite bara lite. Men “likes” ger det inga något av det där såklart. Aldrig. Fast man kan dö där på operationsbordet också. I den lilla eller stora operationen. Dö och försvinna bort i evigheten. Efter ett halvår har ens fru hittat en annan och tänker knappt på en, sålt livsverket och planerar att flytta till Spanien med den nye mannen. Barnen minns ens röst på julafton och på sina födelsedagar annars kommer de bara ihåg en skitgubbe, en det var skönt att bli av med. Det kan vara så också. Eller på andra sätt. Men kanske just där kan man få en massa “likes”, när man är död. Om någon orkar skriva en rad så ens “vänner” får reda på det. Som de jag skrev om Jompa, ett år för sent. Jag har aldrig gjort ett inlägg som haft så många läsare. För sent för Jompa såklart. För mig med. Han som hade ett mycket större hål i sitt bröst än det jag har. Inte ens “jag älskar dig” räckte för honom, man måste tro på den som säger orden också.
Så med en “like” måste dagen gå vidare. Jag tänker inte banta för att få fler eller operera fram en kantig haka och en dimmig blick eller ens tacka ja till att vara med i Lets dance. Det fungerar ändå, men bara för att det gått så många år nu. “Mina drömmar är inte till salu” heter min första skiva. Jag säljer mig helt enkelt inte för “likes”. Inte för något, nästan inte. Därför att just det att sälja sig ökar hålets diameter och djup. För alla. Inte bara för mig. Det måste man förstå. Speciellt när man bara har en “like” där på morgonen och kanske förtjänade två.Alla förtjänar minst två.