Det är inte natt längre. Ljuset har segrat. Det håller i sig det här till några veckor efter midsommar, sen blir det mörker igen, i augusti är nätterna redan svarta. Men inte nu alltså. Egentligen förstår jag inte hur det kan vara så mycket ljusare här i Lo(o)s den här tiden än det är i t.ex. i Edsbyn. Men det är det. Kanske har det med höjden att göra. Eller också är det bara avsaknaden av neonskyltar och mängden av gatubelysning som gör det där. Jag vet bara att jag älskar det. Att fick jag välja en årstid som jag skulle leva i resten av mitt liv så var det just den här tiden. Tätt följd av den sena hösten, när allt gått till vila. När lugnet också kryper in i ens innersta kammare. För just i det finns nackdelen med sommaren också, allt som måste hinnas med. Det som gör att den flyr iväg snabbare än man hinner fånga den på riktigt. Utom då under några få stunder när man sitter där i båten med flötet guppande i vattnet, eller ligger i gräsmattan och ser molnen fara förbi som rorschachtest på himlen, eller som nu, ser ut genom fönstret på ljuset som fullständigt tagit över det som borde vara nattens ägandes mörker. Bara myggen och knotten – de som heter småsve här – hindrar en från att gå ut och sätta sig i utemöblerna och bara uppleva nordiskt ljus.
Jag skulle såklart ta min vandringsstav och vandra ut på vägarna nu en sådan här sommarnatt. Bara gå iväg efter den där vägen med noll kronor på fickan, naturligtvis med mobiltelefon kvarlämnad på kontorsbordet, utan mål, men helt fri till slut. Men jag är för feg för det såklart. Som de flesta andra. Kanske under en annan tid hade jag gjort det där. Då när luffare på vägarna var något man förväntade sig att se. Men nu när vi har tiggare utanför affärerna igen – något man verkligen inte förväntade sig att få se igen – så kanske vi snart har luffarna vandrandes efter vägarna också endera dan. De som betygsätter oss efter ond eller god. Där ond ändå oftast bara innebar rädd. Ser du mig en dag vandrandes efter vägarna skänk mig en god tanke, det är det enda jag ber av dig.
Båda sönerna är hemma för en gångs skull. De kan såklart allt om världen och vetenskapen och jag som har lärt mig att det enda jag kan är att jag vet så oändligt lite, att sanningarna aldrig förblir sanningar så länge, kan såklart inte hålla tyst, jag blir den dumme ogine fadern och vi blir ovänner i diskussionerna. De som egentligen inte är diskussioner utan handlar mer om vem som har rätt eller fel. Jag som aldrig har hittat de där ändpunkterna rätt/fel någonstans på en endaste plats i mitt liv. Men kanske skall man vara glad. Hela vägen från barn till vuxen – den som guidas av oss föräldrar – handlar ju om att barnet till slut skall bli en självständig vuxen människa. Men det svider till ändå, på samma sätt som när barnen med emfas ville bli omplåstrade av mamma som små, eller nattade av mamma INTE pappa. Han som jobbade jämt, men inte kunde annat för att lördagsgodis skulle handlas. Men de klarar sig själva och tänker själva nu så vad kan en förälder mer begära. Vi är bara människor vi också. Fria barn lär sig det någon gång i livet. Alla borde.
Vi ser en film om Burmas Aung San Suu Kyi ikväll, hon som blir fånge i ett helt lands omänskliga krav på henne, ja hennes man blir också fånge på samma sätt, precis som Nelson Mandela också blev det. Det som griper tag i mig mest är ändå kärleksförhållandet mellan hennes man och henne. Ja, jag vet att det är film, men sant eller inte tar det tag i mig. Att vara skilda åt men ändå älska varandra utan tvekan. Att mötas efter tre års separation och rusa mot varandra och vara helt säker på att kärleken fortfarande finns kvar. Våga ge sig hän fullständigt därför att man är så säker i hela sitt väsen. För det krävs ett mod och ett stort mått självförtroende för att alltid tro att ens partners stängda ögon i en omfamning, en kyss eller en kärleksakt inte uppfylls av en arbetskamrat, en vän eller någon från förr istället för en själv. Skall man ge sig hän fullständigt måste man lita på att det är man själv som finns där innaför ögonlocken och ändå vara beredd att ta den golvande knocken om man en dag får veta att det inte är så. De flesta får nöja sig med att hoppas. Det vet jag. Men inte i den här filmen alltså, men kanske händer det där bara på film, vad vet jag.
Men klockan är tolv. Mörkare än såhär blir det inte. Katten och jag skall gå och lägga oss. Jag skall läsa en stund. Haiti, besvärjelser och choklad. En god kombination. Det är ingen brådska upp imorgon. Jag tänker vara ledig. Plocka med lite av allt det som måste plockas med istället. Det är inte så dumt att leva i sommaren.