Det pseudohänder saker bara hela tiden här i byn.

Jag skall städa ur ett skåp här på kontoret så jag skriver några rader istället.  Ingen bryr sig i alla fall jag städar det där skåpet och det är ändå inte så många som bryr sig om att läsa det jag skriver heller.  Så sak samma kan man tycka. Nu känns det helt enkelt bättre att skriva några ord så då får det bli de först och städning av skåp sen, eller också stänger jag helt enkelt dörren till skåpet bara sedan jag skrivit mina ord..

Jodå, har slutat äta godis och sånt. I alla fall igår.  Idag var det så kallt och jäkligt så jag behövde en,  ja, om sanningen nu ändå skall fram, två påsar Vicks Blå, liksom för att återställa ordningen. Ja, jag är ett karaktärsvrak, jag vet.  Vi får försöka imorgon igen.

I den lokala ICA affären känner jag ingen idag. Vissa gånger känner jag igen ett ansikte.  Jag hälsar i alla fall för säkerhets skull på de jag ser.  Här i Lo(o)s  är det viktigt. Hälsar man inte kan folk få för sig att man är en viktigpetter. Det räcker med en gång, sen får man hälsa förbaskat noggrant  i sisådär tio år innan man är tillbaks och balanserar på en neutral icke viktigpetter knivsegg igen. Men eftersom jag nu är “Stockholmaren” här så förväntas jag ju ändå vara lite, ja ganska mycket, märklig. “Sitter hemma hela dagarna och  håller på med facebook. Ska det va nått det!”

Det är “Bongo” i kassan idag. Han är alltid lite sur (läs allvarlig), antagligen för han är chef, man har mycket ansvar då.  Men jag får handla idag i alla fall. Kommentaren om att köpet verkligen gick igenom på kortet missar han. Minns väl svåråren när det inte alltid gjorde det fast de är ganska många år sedan nu.  Annars är det “Malla” som sitter där. Hon är snällare. Men då kommer man inte ut ur affären utan att ha tagit alla “rabatt för två” varor, de som jag naturligtvis bara har en av i min korg. Det blir liksom som ett gympapass det där när hon skickar mig runt i affären för att hämta det saknade exemplaret av var och en av extraprisvarorna. Hon säger att jag tjänar pengar på det där, men det vettefan, det döljer sig en hård slipade affärskvinna bakom det där väna leendet.  Arne är en annan filur.Han var chef förut och är med sedan butiken hörde till kooperativet. En överliggare liksom. Nu är han så pass gammal, snart pensionär, att han går att tas med. Men de förolämpningar som inte flugit ur hans mun åt mitt håll genom åren, de finns inte. Sen är han lite av byns tupp, för alla damer gillar honom och gullar och kråmar sig i hans närhet så egentligen är han en sån där som man skulle vara avundsjuk och tycka illa om den där karln, men så är han ju så förbannat trevlig uppå det så man får nöja sig med att bara slänga tillbaks alla de där förolämpningarna rakt in i hans skäggiga ansikte så de kletar fast där. Det är nog från honom som “Bongo” lärt sig sina sarkasmer. Men “Bongo” behöver le mer. Inget fel på honom heller såklart. Allvarlig får man vara.

Sist men inte minst så har vi Irene, ägaren och sjukvårdaren i byn. Med ena handen säljer hon fettiga produkter likt chips och kakor till extrapris som skall sköljas ner med sockerinpackade drycker också de till nedsatt pris och med den andra räddar hon liv som en av livräddarna i ambulansen. Skapar jobb år sig själv alltså. Det där ägandet är ren egoism. Det kan komma en del utseendesarkasmer därifrån också, speciellt om man råkar ha klippt sig “och nu ser ut som folk”. Men man kan ju inte ge igen så mycket man vill till henne för rätt vad det är ligger man där på båren i hennes ambulans med dödsångest och får ångra vad man sagt. Så jag håller käften. Det känns som en ren livförsäkring.

Men mycket av den där skiten som kastas ut ur munnen av folk i byn betyder jag “älskar dig”. Det där måste man lära sig. Så “helvete vad du ser sliten och trött ut” får man tolka om i huvudet till “var rädd om dig min käre vän” och din “försupne tjocke gubbe” till “du är en reko snubbe fast du bott i Stockholm” osv osv. En dag skall jag skriva ett “landsortslexikon för utflyttade Stockholmare” då skall jag förklara allt det där mer i detalj för er som inte förstår.

Men affären är viktig såklart. Men går bra efter vad jag förstår. “Tult” och Benny gjorde mycket av grundjobbet för att den skall fungera. Benny en annan god man som är borta nu. Tult också, strävare som person, men rättvis och reko och gjorde mycket gott för den här orten.

Jag kommer aldrig glömma en påskhandling under svåråren. Vi hade en hundring att handla för kanske.  Godis och påskbord skulle trollas fram för den.  Benny som väl visste hur det var ställt tog med mig bak i affären och till frysrummet, plockade ut en påskstek och gav mig,  “den här skall du ha”.  Gjorde det där fast han inte behövde. Bara de som är bra gör sådant där. Och just i ett sådant där läge betyder tankar och vänlighet från medmänniskor mer än vad man får. Det är det som får en att orka resa sig igen. Man glömmer inte sånt.

Lo(o)s har såklart ett byaråd också. Vet inte hur man skall förklara vad det är för något för en som bor i en stad. Men man kan väl säga att det är en bunt människor som satt sig tillsammans utanför alla demokratiska processer och försöker utveckla byn och leda den. Sen 1987 när vi flyttade hit till byn har ansiktena varierat. Mitt har också förekommit där. Men frågorna är detsamma, lösningarna är det också. “Någon” som är någon ospecificerad “annan” skall göra “ditt eller datt” för allas lycka.  Byn kommer att blomstra för turisterna älskar stället och snart kommer en nyetablering som frälser oss alla.  Jag orkar inte ens läsa om vad som görs idag. Lystrar inte längre till “du ställer inte upp” gnället. Men man skall väl vara glad att folk försöker. Ja det måste man ju. Fast om inget händer så vette fan ändå. För inget händer. Det gör det inte. Det pseudohänder saker bara hela tiden här i byn.

Men nu skall jag försöka få igen den där dörren på skåpet, ja, eller städa det om jag nu orkar. Ännu en pseudohändelse på byn i samma prioritet och höjd som i varje tidningsartikel skriven de senaste tio åren om Lo(o)s. Eller sen gruvan pumpades ur i alla fall.