Skruvar man sönder stolar måste man skruva ihop dem igen. Så säger lagen. Så när kontoret är någotsånär uppvärmt skruvar jag för brinnande livet. Fem av sex får jag ihop men sen fattas ett kullager. Kanske ligger det i bilen, kanske är det ute på en egen resa ut i världen, hur som helst är det för sent för att söka nu så det får bli en uppgift för morgondagen. Det löser sig. Det finns som bekant människor som tillverkar kullager hela dagarna och rätt många olika tingestar har hamnat i mina lådor dessutom, kanske också ett passande kullager.
Karin betalar räkningarna. Sen blir resten av månaden definitivt mycket lättplanerad. Handlingsutrymmet eller snarare aktivitetsutrymmet krymper liksom. Men med det är det som det är och blir det som det blir. Man får traska på så gott man kan ändå liksom. Inga sura miner för det inte.
Orsayra på måndag. Sen håller det på ett tag. Dit skall vi i alla fall ta oss. Åtminstone någon onsdag när det är fint väder. Matsäck med sig och se sig omkring i Dalarna de(t) vackra. Orsayran måste ju sägas vara ett fenomen. Man borde väl dra ihop lite människor och delta egentligen men de är så “seriösa” mina musikkontakter att de nog skiter på sig om de måste spela för “vanligt folk” ute på gatorna. Synd, för det är nog roligt det där. Men det får bli studio musikmässigt istället. När det blir varmare så att man kan sitta där utan att frysa. Nu i bekväm kontorsstol dessutom, en man inte får ont i ryggen och rumpan av som den gamla träiga saken som funnits där i alla år. Oj vad många timmar jag har suttit där på den där stolen och gnussat. I trance hela dagar ibland. Goliv det också. Men nu skall det sovas eller i alla fall läsas. Få se hur länge…