Solen tittar fram en stund idag och det Hälsingska folket liksom faller på knä i vördnad. Och visst är det skönt. Jag hämtar paket under den där timmen den tar sig igenom tjocka moln och jackan åker faktiskt av, bilfönstret upp. Men när paketen är hämtade, inburna och öppnade svartnar det igen över vår kulle här i Lo(o)s med det stora gula huset. En stund senare faller regnet igen. Det smattrar mot rutan. Hälsingarna faller med det där regnet rakt ned i vemod och svårmod som de kanske aldrig kommer hämta sig ifrån igen. I alla fall inte under detta års semester. Själv jobbar jag vidare. Bar ner ett gammalt element igår så kontoret går helt säkert att jobba i även om man har ett stillasittande jobb som mitt. Regnet bryr jag mig inte om, det är kylan som tar sig in i mitt sinne. Jag har suttit för många dagar i kalla lokaler.
Verkar som om en fladdermus har bosatt sig här på kontoret. Hur får man ut en sådan? Kanske genom att öppna fönstren en natt. Men det går ju inte nu när man vill bevara varje uns av värme kvar inne i huset. Kanske är det Dracula som bor där under ljudisoleringen under taket. Kanske en kompis till honom. En som väntar på att få anfalla en o-cool programmerare när han minst anar det. Ett bett i halsen och sen skall man ut och jaga ungt blod själv titt som tätt om nätterna. Värre än gubbsjuka kan tänkas. Gissar att min vän här, eller är det vänner, längtar upp till sina kompisar i någon av de två andra fladdermuskolonier vi har på vinden. De man kan ställa klockan efter. Kvart över elda är det ut och jobba om man är fladdermus här i huset. Tror dom har det bra där. Katterna når inte dit. Vi låter dem vara i fred. Men musiken är bättre här nere. I alla fall vissa dagar. När jag spelar andras musik. Måste nog kolla igenom taket där uppe imorgon och se om jag ser min nye kompis.
Är märkligt trött. Märkligt eftersom man borde vara pigg efter en veckas semester. Men så är det alltså inte. Försöker pigga upp mig genom att Blocket-segla, men inte hjälper det. Segelbåtarna är iof billiga, men segla kan jag inte. Kurser i segling ges för tioåringar i optimistjolle. En jolle som skulle sjunka som en sten om jag satte mig i den. Varför i helvete låg man och sov i sin binge när man gjorde lumpen. Skepparexamen bjöds som gratis tidsfördriv där ute på Muskö. Men man var för slö såklart. Ville bara hem och vara “rockstjärna” igen. Alla dessa hemligstämplar på en flytande stab bara tröttade ut oss allesammans. Brudar, cigaretter, musik och längtan efter muck var det enda som intresserade. Tog faktiskt en kurs i ellära där det där året. Det var i alla fall ambitiöst. Det var nog där det vände. Tanken att börja plugga istället för att leva tro-att-man-är-rockstjärna började gro inne i tröghuvudet. Men det är klart det behövdes ett till år av Träförädlingspennalism för en verkmästares son innan jag kom till skott.
Lumpen förresten. Vi smugglade in en kvarting första helgen på logimentet i Karlskrona. Vi två som inte kunde åka hem. Som bodde långt bort. En sjöman och jag. Åkte fast såklart. Det där var allvarliga saker i det militära. Man pratade om civil rättegång. Jävla pajaser var de hela bunten. Man borde ha skickats hem. Men så blev det då inte. En stol på staben och de där jävla hemligstämplarna, SÄPO och mer hemligt hysch, hysch. Samma pajaskonster såklart. En hemligstämpel ditsatt för att någon skulle känna sig viktig. Fulla befäl, guldet som chefen för kustflottan hade på axlarna och som inte lämnade utrymme för streck, det dagliga småsupandet bland de med grejer på axeln, choklad från femtiotalets förråd, det vansinniga med alltihop kompenserade lite för det där. Man kunde skratta år alltihop. Tills chefen hittade några brev jag kopierat upp till Atmosphere in Rock i min skrivbordslåda. De som skulle skickas till skivbolagen när jag kom hem. Femtio ex. Ett jävla liv igen såklart. Folk med mer guld på axeln än vad som är nyttigt skällde tills de blev röda och jag satt där med sänkt huvud. Kopiorna kastades såklart, jag gjorde nya en vecka senare. Tog med mig båtens tredelade flagga som hämnd när jag drog. Den som skulle saluteras som om den var guden själv.
Men jag skickade aldrig de där breven till skivbolagen. Antagligen för att vi var utan basist igen. Kapitelbyte och nytt liv där någonstans. Att aldrig någonsin höra till någonstans efter det. Ett Edsbyn som blev mer och mer en dimmig plats av minnen som också de sakta bleknade bort. Minnen kan vara goda att ha, javisst, och de blir mer och mer så idag som gammal gubbe. Men det finns ett “nu” som är viktigare. Jag har i alla fall ingen längtan tillbaks eftersom jag vet det som alla borde fatta, att det där man minns inte längre finns. Reunions och sådant trams bara förstör och trasslar till saker. Det är bäst att låta gammalt vara och traska framåt istället. Bygga nya minnen.
God natt!