Min monitor är svart när jag tar mig ner till kontoret efter nyhetstimmen. Bakgrundsbelysningen verkar ha gett med sig. Den har blivit skrot och den får fara väg utan böner till skärmarnas himmel. En större händelse i min värld såklart än en Almedalsvecka och ett fotbollsvärldsmästerskap adderat. I alla fall Almedalsveckor är journalisternas navelluddsplockande och eftersom just dom ägnar sig år att plocka navelludd just där och just då så hänger alla andra mediakåta med också. Som vanligt. Flocken rör sig i en riktning, alla åt samma håll, livrädda för att inte vara med när nästa riktningsbyte sker. Det är så tråkigt alltsammans att en sån som jag blir kräksjuk på alltihop och mycket möjligt skull vomera över närmaste tv-apparat om inte min monitor, den som alltså är trasig, upptar all min uppmärksamhet. Den som är köpt på Tradera för tvåhundrafemtio spänn för några år sedan och därför antagligen måste anses ha betalt sig. Men det blir liksom besvärligt i alla fall. De två i studion vill man ju inte röra. När andan faller på så vill man att de sitter där och fungerar när de slås på. Tillräckligt mycket tekniktrixande där ändå för att dra bort skaparglädje från det känsliga kreativitetskontot. Så det får bli den som sitter på servern. En liten skit med konstiga färger. Den får duga tills jag hittar en ny. Så får det bli.
Termometern där ute är under tio grader som vanligt. Det vill sig liksom inte med den där sommarvärmen som kropp och själ ropar efter. Jag behöver öppna fönster och ljumma vindar som far genom kontoret och skänker hopp. Gärna Pavarottisång också. Massor av den. Låt Lövsångare, Bofink och Koltrast sjunga från det att o-cool gubbe vaknar tills o-cool gubbe går och lägger sig. Ni andra får lyssna med såklart. Nu är det bara tystnad som före en jordbävning eller en Tsunami. Kanske håller det på att gå åt helvete. Håll i er allesammans, turbulens föröver. Men jag är inte en sådan där som hänger på mig sandwhich-skyltar som förkunnar jordens undergång så fort tecken på motigheter syns. Tillräckligt många andra springer omkring på gatorna med de där skyltarna och delar ut “ordet” och förkunnelserna om att det går åt helvete. Jag föraktar dem alla. Jag kan vara rädd om tingen utan att vara rädd för dem. Som 1800-talets domedagspredikande präster är de de där hottentottpessimisterna. Jag tror på jämvikten och livet. Inte de som motsätter sig det. De kan fara åt helvete. Nu, på en gång.
Kan vi inte ta alla särskrivningsfascister, och de som frivilligt går med i Mensa, alla domedagspredikanter, alla som vill minimera sin sort till “synd om”, och skicka iväg dem hela bunten till en annan planet. Jag är säker på att de skulle ha fullgott utbyte av varandra. Vi andra skulle hamna i Edens lustgård i verkligheten. Inget tjafs om småsaker längre. Vi skulle kunna ta tag i de stora frågorna. Leva gott sen. Tillsammans. Alla för lika och som en. Utan översittare och petimätrar. Ja, man kan drömma om det såklart. Det enda negativa är ju att det inte blir lika roligt att skriva en medveten sär skrivning då och då, de som öppnar de halvläkta magsåren hos särskrivningsfacisterna. De som gör ont hos dem också djupt ner i deras ytliga själar och är så härliga att skriva just därför. Nu var jag bra stygg, det erkännes, men ibland känns det gott. Fascister i alla former kan alla dra åt pipsvängen om du frågar mig.
Vem skulle spela huvudrollen i filmen om ditt liv? Vad skulle du svara? Ingen är mitt svar. Den skulle bli för deppig och tråkig den filmen tror jag… fel! är jag ganska säker på att den skulle bli tråkig och deppig. Man skulle få ljuga för mycket för att få upp lite tempo i den. Förnöjsamhet gör sig inte på film. Ungefär som i filmerna om Steve Jobs. Skittråkigt! Då tror ändå de festa att han gjorde något som påverkade mänskligheten till skillnad från mig. Det är ingen slump att det är de gnälliga som skriver böckerna som faktiskt blir utgivna och får filmer gjorda om sig. Folket orkar inte med det vanliga länge – eller har kanske aldrig gjort det. Vad fan vet jag. Jag vet bara att det är hos de vanliga som både hjältarna och de verkligt intressanta historierna finns. Det är bara så att de som har till uppgift att berätta, inte längre lyssnar på de röster som inte skriker “se hit, det är synd om mig”. De kan helt enkelt skita på sig, men kan antagligen inte det heller efter som de är så förstoppade. Så de får låta bli. Vilka “de” nu är? “Vi”?