Det blir inte så mycket idag. Två pioner skall ner i backen, bli en del av vår familj. En inköpt med 70% rabatt och en inhandlad till fullpris. De lever eller så är de döda nästa år när snön smälter bort. Så ser det ut och man får leva med det i vår växtzon, den som aldrig riktigt släpper taget om vintern. En spaljé skall flyttas. Det är snabbt gjort. Klematis skall klättra upp mot himlen på den och dela med sig av sin prakt till oss som inte orkar följa med dit uppåt. Kaffe skall drickas och några kex tuggas på och aldrig smakar kaffe godare än sittande där ute under den gamla damen, hon som inte kommer att ge oss så många körsbär i år heller, precis som förra året, men som generöst har bjudit på hinkvis av de söta röda genom åren. Njuta sittandes där med svalornas svirrande högt där uppe. Ett himmelrike skulle aldrig kunna vara bättre än det jag upplever när jag sitter just där.
Jag tar in det här med allt jag har av sensorer och bara njuter. Av det gröna, av dofterna, fågelsången, de ljumma vindarna, den böljande nyklippta gräsmattan, ungkattens lek i långgräset. Molnen far fram där på den blåa himlen och jag kan inte låta bli att tänka på farsan. Kunde han sitta och njuta av det här. Hans sinne var oroligare än mitt. Flödet av tankar var större. Jag har fått lite bondskt lugn uppblandat i där flödet eller också är jag bara dum i huvudet. Hur som helt mår jag bra, idag och nästan varje annan dag, speciellt när jag kan sitta såhär en stund och bara ta in. Det går inte så länge. Det är sant. Också mitt flöde går ut i kroppen och pirrar i ben och armar. Det måste hända något till slut. Framåt. Men en timme, nästan, kan jag bara sitta ändå. Farfar kunde nog inte det. Eller kanske kunde han det. Vad vet jag. Jag kände honom ju bara genom hans journaler. Men jag har känt tillräckligt många med depressioner eller stor oro i kroppen som aldrig kan känna det där upplyftande som jag känner när jag sitter där, för att jag skall ta en endaste mikrosekund av den där känslan för given. Kanske handlar det om att jag inte tar en endaste enda framtida dag för självklar. Varje ny dag är en gåva. När jag sluter ögonen och somnar kan det alltid vara den sista gången. Och det är OK, Jag har levt det liv jag velat upp till varje sådan punkt. När jag lägger mig och den känslan inte finns med mig längre är det en ny riktning som gäller. Alltid och till varje pris.
Så vi grillar lite sen såklart. Vi förtjänar det, man kan grilla två dagar i rad. Grönsaker på spett. Lite haloumi. Svamp. Också det är gudabenådat gott såklart. Inget märkvärdigt alls. Bara enkelt, gott och sommar. Som luncherna under veckorna med fil, en macka, lite gräslök ute under bar himmel. Kaffekoppen på det. Dagens enda, fairtrade för att jag tror på att de som arbetar skall få pröjs för sitt arbete och ekologiskt för att jag tror att gifter förstör den här planeten. Solidaritet med andra levande. Skitenkelt. Det är girigheten som är den värsta fienden till planetens invånare. Att bara vilja ha mer, när inte det som ges är gott nog, när det inte räcker, när man skiter i alla andra för att själv roffa åt sig. Som vi i västvärlden. Det är dags att backa annars får vi betala priset. Det får man alltid. Förr eller senare.
Men söndagkväll är jobb. Helgen slutar efter Rapport på TV. En eftergift åt ålderdomen. Rapport alltså. Jobb har det alltid varit. Men det verkar vara en go Engelsk film halv tio, så varför inte skita i att jobba just ikväll. Man får passa på, det är sommar ändå och man har bara ett liv och inga fler. I alla fall medvetet. Det är jag säker på. Titta på en film med fönstren öppna och med ljumma vindar som drar genom gammalt stort gult hus på kulle i Lo(o)s kan vara gott nog. Har man ett kollegieblock och en bok med sig så kan man smygjobba lite på samma gång när filmen vandrar långsamt framåt. Engelska filmer är bra på det sättet för hör man dialogen hänger man med ändå. Om man inte dåsar till där i grön IKEA soffa. Det får bli som det vill liksom. Eller om filmen är dålig kan man ju faktiskt ta trapporna ner och förändra världen några timmar i alla fall. Annars får det bli imorgon. Det finns alltid fler dagar att verka som världsförändrare på. Man måste förstår det. Om man nu inte kolar vippen, men då får liksom andra ta vid istället. Eller glömma. Det går på ett ut i det läget. Allt handlar om vad man gör medan man lever. Att prisa folk efter deras död är som att pissa dem i ansiktet och samtidigt erkänna att man själv är en idiot. Bättre att låta bli eller prisa de som är värda att prisas medans de lever. Trotts att man kanske inte fattar ett endaste litet jotta.
Slutsvamlar för idag. Kanske blir det svammel imorgon också eller med lite tur en riktigt djup tanke för en gångs skull. Men håll inte andan medan du väntar. Man skall inte förvänta sig för mycket.