Det blir en vacker skräpdag av den här dan. Ja, vädret kan man verkligen inte klaga på, men för övrigt finns en hel del att gnälla över. Men jag nöjer mig med att konstatera att jag är trött och utan inspiration idag så det blir som det blir. Man får hugga tag i de där rutinuppgifterna som låter sig göras utan inspiration. Sjunker dock inte hela vägen ned till bokföring. Alltid något.
Innan Rapport och efter maten somnar jag. Inte för att det hjälper. Jag är lika trött när jag vaknar igen. Men ser i alla fall det mesta av Rapport och traskar ner till kontor när vädret börjar. Försöker jobba, men ger upp och sätter mig i studion istället. Stämmer gitarren och slår några håglösa ackord, installerar de nya trummorna, får dem att fungera, fixar så att fjärrkontrollen fungerar till Cubase från Androidplatta och telefon. Det har varit ett problem förut, speciellt när man skall spela in sång. Nu kan jag stå själv i det stora rummet och spela in saker på ett enklare sätt. Mindre spring helt enkelt. Fixar en vers på en ny låt. Hade jag mer energi skulle den suttit ikväll, men nu har jag inte det. Så det får vara. Gör några noteringar om ackordföljd och sjunger in en stump på telefonen som redan är fullpackad med liknande snuttar. Flera förtjänar tid om du frågar mig.
Skriver det här som en avslutning på dagen. Ord som inte betyder något idag. Håglöshet där igen. Men snart skall jag sova och göra det med öppna fönster ut mot sommarnatten. Får jag vila så är nog allt det där tillbaks imorgon. Man får hoppas. Annars får man väl rutingreja en dag till. Det går ju sådär upp och ner om man är beroende av inspirationen. Det finns idioter som inte tror på inspiration också. Både i musiken och i programmeringen. Hävdar att det bara handlar om hårt jobb. Men de har aldrig fattat. Klåpare hela bunten. Javaprogrammerare och musikgingelmakare. Ner i soptunnan med dem hela bunten. Eller kanske finns det rehabiliteringshem för dem. Jag vet inte. Man får hoppas det. Så att de kan komma ut som friska. Eller i alla fall fungerande medicinerade individer. Får man inte säga så där? Jodå, som gammal gubbe både får man och förväntas säga sådana där saker då och då. Helst några gånger per dag. Blandat med upplysningar om kroppens tillkortakommande och suckar om hur tungt det är att komma upp igen när man väl har satt sig.
Men man kan njuta av en sådan här dag också fast den är totalt värdelös. Utan de värdelösa dagar blir det svårt att hitta de där superdagarna. Det måste vara upp och ner och gupp och lite skit för att man skall uppskatta saker som är värda att uppskatta. Är det bara skit får man ta vandringsstaven och dra iväg. Då säger allt inom en att nu jävlar är det dags för förändring. Ut på vägarna ditt spån och upptäck nytt. Ta åt höger eller vänster efter kröken där borta mot något som är okänt och annorlunda och spännande. Några skitdagar kan vara virus i kroppen eller bara att man är trött. Då får man ta det lugnt helt enkelt. Ladda som en tiger på språng.
Så godnatt med sänghopp är den enda lösningen vid denna tidiga håglösa timma. Skall leta en god bok i hyllorna först. Hoppas på en som lämnar något efter sig. Men det där vet man aldrig förrän veckor efter att man ställt tillbaks den i hyllan igen. På onsdag blir det Orsayra. Gissa var någonstans? Men det är då det. Godnatt!