Det var väl liksom sista chansen att bygga oss ett eget “bibliotek” med böcker på riktigt papper, men har man ett tomt rum och en massa böcker så är det egentligen bara att köpa ett gäng bokhyllor och så står det där sen. Redan nu ryms alltihop i en enda läsplatta. Bättre såklart, men vi älskar böcker både Karin och jag. Så det här får bli en eftergift för den gamla tiden.
Vi får ju köra iväg en bil full med kassar som i sin tur är fulla med böcker till Erikshjälpen såklart. Allt får inte plats trotts att det finns två väggar till i rummet med bokhyllor och fler ställen för böcker i vårt hus. Det finns gränser också här i huset.
Klockan finns där för att påminna om att tiden går, men att den gör det på ett lugnt och värdigt sätt. Tickande lugnar mig. Den räknar min tid men det är OK, jag kan leva med det bara tickandet är skönt och harmoniskt och inte skramligt. Spisen och fåtöljerna är så klart där för att kunna ta en whisky framför en brasa när isande vindar viner utanför fönstren och då gärna med en god bok i famnen. Gungstolen gungade en gång min mormor i och vilade värkande fötter efter en dags hårt arbete på bondgården. Morsan var väldigt noga med att vi skulle ha den. Varför det var viktigt förstod jag aldrig. Citronträdet påminner om södern både med sina citroner och sin härliga doft. Det i sig en dröm.
Barnen som skall rensa det här en dag har ett riktigt jobb framför sig. Men en container eller en brasa nedanför på gården och två personer som vräker ut böcker genom fönstret bär klara det hela på en halv dag. Eller kanske blir det lättat att närma en tänd tändsticka mot hela huset och sen åka härifrån. Just nu fyller i alla fall rummet sitt syfte, och efter ett halvår har det blivit en del av huset och är godkänt av alla dess invånare, också de som icke lever. En tillflyktsort för lugn och eftertanke är det. ett rum som jag nästan aldrig hinner sitta i. Men ändå en förverkligad dröm. Inget märkvärdigt. Bara skönt och gott och onyttigt.
