Bilen är förbaskat ökenhet när vi sätter oss i den. Men med AC fullt på och till en början med öppna fönster, så är det ingen konst att färdas mot nya mål i bilen ens en sådan här fantastisk dag. Det är helt enkelt för varmt för att jobba. Jag har stora fönster mot söder på kontoret, ja det är i princip en glasvägg mot söder, vilket gör att man måste fly när vädret är såhär bra – om man kan – så vi flyr. Mot Orsa och yr i Orsa eller Orsayra eller vad det är. Men också till Mora. Först Mora. Där finns mellansveriges bästa sushi. Japp. Väl värt att ta sig en tur dit bara för den. Den bästa fanns i Gävle tidigare, men Den i Mora slår numera alla andra. Kanon är den, och även om vi bara äter den vegetariska varianten, kan jag nästan garantera att de med fisk kommer att reta smaklökar till vansinne och eufori också hos dem som föredrar dylikt. Om man vill kan man på samma ställe avsluta med Rättviksglass som också den är magnifik. Det gör vi, dock med viss tvekan eftersom hela munnen fortfarande uppfylls av den goda smaken som sushin placerat där och liksom har ett religiöst väckelsemöte där inne. Ett med tungomålstal, sång och hela tjaderuttan.
Man får traditionsenligt vandra en stund efter gågatan i Mora ett tag. Vi stannar för turisttåget. Alla vuxna på det där tåget är som strutsar. Tittar de bara rakt fram så åker de inte med det där tåget. De syns inte och det händer verkligen inte detta farande efter gatorna i en mellansvensk stad på ett lok med gummihjul. Barnen älskar det såklart. Ler ända upp till öronen. Paddorna i Paris dyker upp i mitt huvud. Jag har känt samma skämmiga känsla där. Men tar nog en tur nästa gång också under broarna. Broarna upplever man bäst så om man inte har en egen båt.
Vi köper jordgubbar, Svensk sommar, av en kille från Azerbajdzjan. Vi pratar en stund om hagel där och hagel här och himlen öppnar upp ett hål som stora jättredroppar droppar ner ur. Som små muggar med vätska är varje droppe, Splaff, splaff när de träffar asfalten, splaff i huvudet, splaff på ryggen, splaff, splaff, splaff fortsätter de jättedropparna. Så vi ger oss. Flyr mot bilen efter att ha sagt adjö till snubben från Azerbajdzjan. Men det blir inte mer. Det var bara lokala splaff över ett jordgubbstånd i Mora.
Vi betalar hundrasextiospänn för jord och bark på Granngården, sånt som vi har hur mycket som helst av redan hemma. Lurade såklart. Grundlurade. Tron att jord i en plastsäck är bättre än den vi själva har är såklart befängd. Det är så enkelt. Det är nästan roligt att bli lurad. Här har du, ge mig. Tjejen i kassan är basketspelare. Lång är hon i alla fall. Men egentligen vet jag såklart inte. Hon borde vara basketspelare. Men har kanske helt andra intressen. Jag mobbar henne inte. Oklart om Timbuktu skulle ha gjort det. Men han har väl andra problem att tänka på numera. Mobba långa gjorde han förr tillsamman smed de som mobbade honom. Inte nu. Man får glömma det där. Jag har aldrig mobbat någon. Det är bara det jag vill framhålla. Flickan är söt, ung och lång och borde vara basketspelare.
Dalarna är fullt av turister. Det märks som alltid i Mora. Knätoffscentrum of the world. Köer efter vägarna. Ungefär samma som under vasaloppsveckan. Syns på barnvagnar och folks kläder också. Märkesvaror är liksom viktigare och klart mycket synligare under sommaren. Vi släpper förbi en familj med en rymdbarnvagn. “Från Stockholm” lyser det ovanför deras huvuden i neon. Sen drar vi mot Orsa. Farsan och alla hans syskon sa “Ossa”. Men det är svårt att hitta vägskyltar som pekar mot “Ossa”. Ändå föddes de där, ja, eller nästan. Vem kan man lita på. Vad heter stället egentligen?
Slättberg är den plats där min farmor kom ifrån. Det ligger på en av meteorens kraterkanter kring Orsasjön (==Siljan) . Vi har sålt allt där men släktingar har egendom kvar. Så med någon sjuklig slags drift så åker vi alltid förbi det gamla huset när vi är i “Ossa”. Jag menar det har inte funnits mycket nytt att se där de senaste tjugo åren, men med en dåres envishet åker vi där förbi på väg hem eller på väg bort. Det är sjukt och onaturligt och gränsar till tvångstankar det där. Måste faktiskt ge upp det. Eller söka hjälp. Note to self: Sjukligt beteende. Avsluta det!
En spännande sak uppe på Slättberg är att det finns en oherrans massa vägar där. Vägar som går åt alla möjliga håll och kanter utan minsta uns av logik. Så trotts att vi åkt de här vägarna under hela mitt liv och jag faktiskt också bott där uppe 1999 under ett halvår, så kommer man dit man kommer efter de där vägarna. Jag har ingen koll alls. Man har några landmärken som plötsligt dyker upp än från det ena hållet och än från det andra utan att man har en aning om hur man kom dit. Så när vi nu vill till en handelsträdgård som ligger i Stackmora så kör vi bara efter en av de där vägarna och hoppas att vi kommer dit. Och det gör vi. Denna gång på första försöket och med samma förvåning som vanligt när stället dyker upp. Där är det vi och personalen där. Helt tomt för övrigt. Vi stödköper en murgröna och en taklök. Det får räcka så. Murgrönan kommer aldrig klara sig hemma hos oss, det är vi tämligen överens om frun och jag. Men det är inte en sämre scam än att köpa jord i plastsäck. Det kommer att bli skönt att placera den i ett skuggigt läge och få varm jord mellan fingrarna när den grävs ner. Man inbillar sig att man sköter om ett liv men egentligen mördar man en stackars växt genom att sätta den i en växtzon som den omöjligt kan klara sig i. Men ibland gör de ju det i alla fall. Eken och Oxeln här på kulle är exempel på det. En del individer skiter i det där andra säger om att det inte går men gör det där ändå. Man kan lära sig av det om man vill. Eller skita i det och titta vidare på någon tvserie eller nått annat om man inte vill lära sig saker.
Så årligt besök på Orsayra. Jag har alltid varit för nykter för de där föreställningarna. Eller också är det avsaknaden av eget instrument som är problemet. Det är rätt trist, men skoj också. Vette fan hur det går ihop. Men säkert roligt att delta och på vissa ställen svänger det ett gäng, helt klart. Men vi drar vidare innan ens de som skriker högst har blivit småhesa. Sveriges bästa musikaffär ligger där. Men jag går inte ens in och köper ett plektrum. Får väl klippa ur några egna ur en lämplig plastbit nu när vi köpt jord för pengarna.
Tillbaks till Mora och handla och sen hemåt igen. Vägarna till Lo(o)s är depressionsskapande. Var enda en av dem. Jag är säker på att de är skyldiga till fler skapade depressioner i världen än något annat enskilt fenomen, förutsatt att man inte räknar med äktenskapet i det där. Hem kommer vi i alla fall. När vi åker upp för backarna från “Ossa” minns vi varje gång långtradaren i den mötande filen som skar ner i diket med släpet strax framför oss men parerade och fick upp släpet bara metrar framför vår bil, ett släp som nu stor på två hjul lutandes mot oss. Vi kom hem då också. Men har man nästan varit med om att köra in i ett flygplan på en landningsbana i Pittsburg och känt jetmotorerna dra igång igen med fullast möjliga kraft och med “nu dör vi” i huvudet så är såklart det där också en skitgrej. En hårsmån från döden är var och en av oss så ofta att det inte går att räkna. Man bör alltså ta till vara på livet. NU. Det är en inte allt för svår slutsats av det där. Inte när man blir femtio, femtiofem, sextio, sextiofem eller sjuttio, Nu! För när som helst kan det där släppet tippa över en istället för att styra precis förbi nosen på ens bil.
Men hemma är det skönt. Det är konstigt. Vägen hit är som en väg mot helvetet, men väl här är det OK. Vår bubbla går att leva i och tänker man efter så kan man leva rätt lycklig i den. Man kanske är det konstruerar det där. Men konstruerar gör man nog på varje annan plats också. Jag har för länge sedan lärt mig att lösningen på en livssituation inte är att röra sig från punkt A till punkt B i flykt ifrån något. Problemen följer med en, i alla fall om det inte helt och hållet beror på yttre faktorer och det är å jävla sällan det yttre påverkar något endaste dugg. Man måste ha det där klart för sig när man pensionerar sig och drar mot nordI talien. Men man kan såklart skita i det och upptäcka det där där borta också. Vädret är bättre, vinet med för den delen. Det finns utrymme för en del helvete tillsammans med två delar socker. Kanske upptäcker man en ny sida hos sig själv i den där processen också. Dessutom depression på Italienska “depressione” är liksom lättare att sjunga ut för full hals. “Depressione” låter liksom inte så farligt. Lite mer som en riktigt möglig ost som smakar gott till ett glass riktigt rött (och kanske gott) vin.
De ljusa nätterna är förbi här uppe. De smyger sig på försiktigt trippande på tå tills nätterna nästan inte existerar. Sen efter midsommar så P A N G blir det mörka svarta nätter igen. Jag behöver nog ett liv till för att fundera ut hur det där hänger ihop. Fast vissa saker gör sig bäst som gåtor och drömmar. Det är bara så.