Värmen, värmen, värmen besegrar mig nästan men jag tänker inte klaga. Nopp. Ute kan vi sitta och äta lunch i alla fall. Det är undret av alla under. Inne på kontoret är det varmt som i en keramikugn. Ute med, fast det blåser en del vindar från något okänt håll. Skugga och vindar från okänd riktning gör alltihop njutbart. Men bara om man bor på landet. Minns ju hur det var i Stockholm under varma sommardagar. Ett helvete. Man längtade bort. Men nu sitter man alltså här ute i det som varenda kotte kallar ingenstans. Faktum att vi hellre skulle bo längre ut. Efter vägar där inte så många färdas och där natthimlen om hösten och vintern inte lyses upp av andra ljus än de egna och där snön inte har några andra spår än de som djuren trampat upp. Kanske blir det så en dag. Eller inte.
Men jobba måste man ju, så jag går upp som vanligt och gör just det. Men det finns inget som säger att man måste jobba jämt, så vi drar ut en sväng med bilen på eftermiddagen när vi vet att lastbilen som skall leverera paketet från Kina inte dyker upp. Resan från Ljusdal till Lo(o)s är alltid längre tidsmässigt än den från vilken stad som helst i världen till Arlanda. Det handlar om ovilja att samarbeta. När vi en gång flyttade hit kom en bil farande från Östersund eller Sundsvall med ett litet paket när det skulle levereras expressgrejer. Det var såklart tokigt det också. Det går en buss åtminstone en gång per dag som kan utnyttjas. Det gör vissa men andra inte. Nu är det DHL och då får man vänta och bli förbannad. Varje gång!
Men ut med bilen var det. Saft skall nämligen framställas. Saft av svartavinbärsblad. Äts de egna upp av den lokala rådjursstammen får man ge sig iväg till andra ställen. Till ödehuset mitt i skogen. Där kan man plocka hur mycket som helst utan att det märks. Om man inte är rädd för björn eller huggorm. Det är vi inte så vi ger oss iväg. Åker dit och plockar de två litrar vi behöver och beundrar sedan utsikten som är blånande berg som fortsätter i olika nyanser i alla oändlighet där bort i fjärran. Hälsingland. Om vyerna i Järvsö är enkla att ta till sig, lite som en schlager, så är vyerna här uppe något man får vara lite mer sofistikerad för att leta upp och uppskatta. Men måste ta sig tid och vara beredd att jobba på det en stund, men gör man det så tar ee till slut andan ur en. Verkligen. Det finns många sådana ställen. Hässajaberg t.ex. Utsikten är hänförande därifrån och slås inte av något annat. Om man vill kan man sätta sig på rumpan och säga att man bara ser träd och inget annat här uppe. Ja, då är det som det är, då får man hålla sig till det enkla, ta första buss härifrån med samma sura min i ansikten som när man kom. Sätta sig på Järvsöklack och stanna där i schlagerland.
Vi tar en tur mot Samuellsfallet också. Underbart namn på ett underbart ställe. Här dog farsan en Söndag i april när våren kom. Han fanns där på morgonen, efter lunch gjorde han det inte. Kroppsligt var det i alla fall så. I allt annat finns han kvar där ännu. Han älskade det där stället. Morsan med. Vi åker ofta in efter Nybyvägen här. Den är liksom mysig den där vägen, kanske är det minnen som gör att den är det eller också är den det för alla. Hur som helst upplever vi det så och vi behöver väl egentligen varken försvara eller förklara varför det är så.
När vi åker hem kommer det en annan bil. Vi möts på den smala vägen och han stannar bakom oss och tutar. Jag känner väl ingen här så kanske skrapade vi i varandra utan att jag märkte det eller också är det något annat fel så jag stannar jag med. Går ur. Uthaltandes kommer “fjärten”. Gitarrist och låtskrivare i Atmospere in rock under en period. Den sista innan jag drar iväg och Atmosphere når vägs ände. Han går illa. Har bytt höftled. Det är så med gamla kamrater numera. Fast dom är några år yngre än mig så har de den ena eller den andra åkomman som plågar dem. Det blir mycket sjukdomsprat numera. Fjärtens höftled är dessutom för liten så den skall bytas. Han är förbannad såklart. Med rätta. Vi resonerar lite och fortsätter sedan åt varsitt håll ungefär som då den där gången för länge sen.
Möter O. på Kiosken när jag skall betala dagens sändning. Länge sedan. Tror han liksom jag också har en Hässjabergskoppling. Trevlig man. Pensionär nu. En till som lever i sin bubbla i byn och inte kan annat. All respekt där. Att möta två personer på samma dag hör till ovanligheterna i mitt liv. Det blir liksom croweded och jag gillar det. Jag är en social ensamvarg. Surfar på dualismen, schizofren kanske, gillar det hur som helst lika mycket som att vara trädsurfare.
Så nu så sitter jag här på kontoret igen. Det skall jobbas några timmar. Väljer man rätt syssla kan man lyssna på ett missat sommarprogram samtidigt. Då blir det dubbelt härligt. Nu när det är tjugo grader ute och vindarna rör sig genom ett öppet fönster på ena sidan, genom kontoret, förbi mig, till ett annat öppet fönster på andra sidan huset, behöver man inte svettas. Bara slå efter myggen som letar sig in i lokalerna efter ett tag. I början av myggsäsongen föser jag bara iväg myggorna. Respekterar deras rätt att leva. Efter ett tag blir jag mer mordisk och klappar ihjäl dem med en smäll. Just nu befinner jag mig i något halvtillstånd. Varannan blir mordiskt mosad, varannan ödmjukt bortviftad. Jag är en dålig människa. Jag vet. Har aldrig hävdat annat. Det finns andra som är bra människor. Tur det. Som också hävdar det. Jag skiter i dem också.
Byssan vår katt sover under äppelträdet på det sätt hon helst sover, alltså med benen rakt upp i luften, jag tar en bild, lägger ut på fejjan, det blir många like som för alla kattbilder. Berättar för Byssan och hon blir mallig. Gammal som hon är nu så får hon ta tills sig det som ges. Själv blir jag mest deprimerad av hur det enkla alltid vinner. Varför i helvete finns jag på det där jävla apberget. Alltså ett. Här finns folk som slutar att använda mail och bara kör message i facebook. Låser frivilligt fast bojor om sina händer. Väljer slutet framför det öppna. Två. Här finns folk som inte läser annat än det som finns på fejjan. Finns det inte där så finns det inte. Man orkar inte leta sig iväg utanför den gated community som fejjan är. En tillrättalagd värld där allt är bra, så jävla bra att man borde kräkas på hela skiten. Man borde stänga ner alltså. Ofinnas där för alltid. Egentligen är det nog bara poeten jag skulle sakna en sparsam kontakt med. Nyfiken på hur poeters och vackra grisfarmarfruars nya liv fortlöper. Finns ljuset där södrut eller inte?
Men skit i det. Nu skall jag jobba med mjuka härliga sommarvindar farande genom kontoret. Det är inte det sämsta, det kan jag lova.