En till vän är borta. Jag nås av budskapet att Lars Jonsäll dog inatt i en älgkrock. Jag var själv med om en för bara några år sedan. Millisekunderna på min sida som räddade mitt liv, men totalförstörde bilen jag åkte i, de som inte då tydligen räckte till för att rädda Lars liv natt. De är så sköra de där liven och en mikrosekund hit eller dit ändar dem så lätt.
Jag har inte träffat Lars sedan bilden nedan togs av Ljusnan’s fotograf 1978. Han är sångare i den sista sättningen av Atmosphere in rock, han med klänning på den här bilden. Vi är alla sminkade och i artikeln skrivs att vi spelar punk. En förolämpning då – vi var ju hårdrockare – men mer välment än man kan tro nu när också punk blivit historia och andra kom efter.
Sanningen att säga fick Lars sångarjobbet mest för att tjejerna gillade honom. Han visste nog det själv, men ibland får man utnyttja den längtan som finns hos människorna. Varifrån skulle annars The Foo och andra pojkband få sitt bränsle. Det fungerar varje gång. Men det här var den sista spelningen.Jag tror inte Lars heller glömde den. Men jag träffade honom aldrig igen så jag fick veta om han mindes.
I ungefär samma tid, samma år, en Lördag, tidig vår, när det inte fanns något att göra, drog Lars och jag iväg i min vita Amazon upp mot Funäsdalen. I bilens bandspelare hade vi ett band med Scorpions – minns inte vilken skiva – och vi sjöng oss hesa på vägen dit och ännu hesare på vägen hem. Bandet rullade oavbrutet. En flock renar, det enda som hindrade den vita Amazonens framfart en kort stund. Att han i natt var på väg hem från en Scorpionsspelning smärtar därför ännu mer. Jag hoppas att han hade en CD eller ett simkort i stereon och körde någon gammal Scorpionslåt och sen pang, inget mer. Fort går det ju, det vet jag själv. Ett värdigt slut för en älskad hårdrockare.
Livet börjar te sig som historien om de tio små negerpojkarna (om man nu får referera till den i dessa tider). Jag har inte träffat Lars på trettiosex år, men han saknas mig, han liksom Jompa och alla andra på den där jävla listan som jag står där och rabblar i huvudet i kyrkogårdens snålblåst. Men mina tankar går i första hand till hans anhöriga. Självklart är det så. Det måste de och där tillåter jag att tårarna tränger fram i mina ögon. Rocka fett där du är min vän!