Ett propellerplan far fram högt där uppe på himlen i en rak bana. Gossen i mig är imponerad och följer det med blicken. Det brummar. En Cessna kanske, det enda namn jag kan på ett flygplan. Därför är det säkert något annat. En vit mås korsar ljudlöst och graciöst dess bana utan ett enda vingslag där lågt över mitt huvud och min känslor för människans enorma ingenjörskonst faller pladask. Han/hon/det/gud vs. människan 42 – 0.
Vi slöar en hel dag. Sitter i solstolarna med varsin bok. Ovanligt och därför skönt. En förkylning lurar och gör sinnet lugnt och skygglapparna täta för allt som egentligen måste göras. Koltrasten, han som är Pavarottis son, sjunger sin sång med jämna mellanrum. Jag lägger ned boken och låter sången vandra in hela vägen in i mitt hjärta. Den hittar dit så lätt, så lätt. Det där är det vackraste mina ögon får höra och någonsin fått hört. Han/hon/det/gud vs. människan, 42 – 0
Men också slödagar tar slut och ungefär i samma tid som när fåglarna sjunger vaggvisor för sina barn packar vi in våra saker och går in. Det är tiden när de där små bitande insekterna börjar krypa på armar och ben. Väldigt få är de i år. Vi brukar få rusa in mycket tidigare än såhär, med moln av stickande, bitande, ja morrande insekter efter oss. Men inte i år alltså, inte förra året heller. Man får bara hoppas fåglarna hittar föda åt sina ungar i alla fall.
Det är väl bara att konstatera att Pavarotti, min koltrast har lämnat in. Hans sång hörs inte över kullen med det stora gula huset i år. Jag har väntat och väntat och väntat i sängen tidiga mornar med öppna fönster och öron mottaglig för hans sång mot hans träd. Men ingen sång. Koltrastars liv är korta, farorna många och resorna är långa. Han är saknad. Hans son sjunger i alla fall på andra sidan huset. Tråkigt nog hör jag aldrig hans sång på morgonen. Det är på kontoret eller ute i trädgården mina öron kan fånga upp hans toner. Koltrastsång såklart men andra tonföljder än min forne vän. Också koltrastar är individer som sjunger på sitt eget sätt. Det är bara att ta ut propparna ur öronen och lyssna för att förstå det.
Sen nås jag av beskedet att Lars Jonsäll har avlidit under natten i en älgkrock och det gör mig mer ledsen än jag kan hantera. Men man måste såklart hantera allt sånt där. Han var för ung, för snäll, för bra såklart för att försvinna från oss nu. Ett till namn att läsa för sig själv där vid gravarna. Jag som redan innan inte orkade med alla namn på min lista.
Idag Söndag regnar det. Himlen gråter över en kamrats bortgång. Det kommer i rätt tid det där regnet. Själv lever jag vidare trotts att jag inte en sekund kan förstå varför jag skulle vara mer rätt att göra det än Lars, Jompa och alla andra som gått före mig och gjort det som yngre och bättre människor än mig. De bästa går först säger man ju. Vi nollor och meningslösa “inget att haare” blir kvar. Det är orättvist men ett faktum och man borde be offentligt om ursäkt för det, för att man finns och är kvar när andra inte är det.