Regnet öser ner när vi tidigt på morgonen åker i vår röda, lite slitna bil ned mot civilisationen. Voxna, Edsbyn, Bollnäs. Tanka, hämta ett bord, fika, köpa blommor, handla, hemåt igen. Vi borde ha köpt kol till grillen men det glömmer vi. Vi tänkte åka in och köpa en ost i ostkiosken, modernt swisha över betalningen, men det skippar vi eftersom karaktären slår till. Jag svänger av in mot Edsbyn i rondellen när vi åker ner. Puttrar genom byn. Nyfiken om man skall se någon. Men alla sover visst. Industrisemester. Åker förbi utan en grisblink på vägen hem. Det är trettiosex år sedan jag stack. Varje år har dragit bort en bit av känslorna för den gamla byn och på senare tid försvinner också människorna jag älskat in i evigheten. Det är inte min värld längre det där, jag hör hemma lika lite där numera som i Lo(o)s eller på varje annan plats. Har man väl dragit upp sina rötter så är det svårt att få dem att sitta fast i marken igen. På gott och ont såklart. Den goda sidan är att hemmet verkligen är där man lägger sin hatt, det av värde bär man med sig. Den dåliga sidan är en vilsen själ som aldrig finner någon/t den kan lita till fullo på. Jag kommer alltid beundra dem, som en av mina kompisar, som kan se ut över sina åkrar och säga att här har min familj funnits i femton generationer. Men själv, nej, själv klarar jag inte av det där. Det finns för många krav av att bevara. Det vill jag frigöra mig ifrån. Framåt vill jag. Alltid framåt, även om det lämnar mig rotlös på kuppen. Jag litar på mig själv. Det är ändå mer än vad de flesta gör.
På hemvägen svänger vi av i Voxna. Den årliga turen genom samhället, herrgården, bandplatsen. Det finns många minnen här. Bra minnen. Herrgården är häftig. Lever igen dessutom. Hela Voxna har vaknat till liv som väckt från de döda tycks det mig. Nog borde det vara musik för jämnan där på herrgården. Nog borde trädgården fixas upp. Bli den vackraste i Sverige. Men en bit på väg är man onekligen. Men vägen runt är såklart sådär Hälsingedålig. och husen med, men kommer man en bit bort är de nyrenoverade och vackra. Skogsarbetarbostäder som de skogsarbetarfamiljer som en gång bodde där skulle få dåndimpen om de fick se nu idag. Bra jobbat där också. En gammal skola som har blivit vacker. Ja det finns hopp för Voxna. Mer än för Edsbyn. Där verkar alla fortfarande så trötta. “Vi vill dö” mumlar man. “Vi vill dö…” men menar inte sig själva såklart utan byn som kollektiv. För inget händer och händer det så händer det för att det hände förr. Det finns något sjukt och sorgligt i lika delar över det där. Det räcker inte med en positiv attityd. Den hör man ju. Man måste förändra och hänga med sin tid också. Varken bandyn eller gud räddar Edsbyn. Bara nya tankar. Som de som byggde industrierna en gång i tiden. De byn lever på än idag. Men jag skall såklart inte lägga mig i det där. Jag är utflyttad. Edsbybor vill inte höra sånt där. “Det går skitbra” står man där och flinar och säger men hjärnan ligger i en säck tre meter under jord och är inte med i det där funderandet som leder fram till de där tre orden. Definitivt inte med. Men Voxnadalen är en av de vackraste platserna som finns. Det går inte ta ifrån vrångskallarna.
Sen hemåt. Efter macken och vink till poeten, som nu som annars inte syns till, så är det bara färdsträcka uppåt Lo(o)s. Man har gjort den resan allt för många gånger. Gud vad jag hatar den här vägen. Fick jag välja så åkte jag den aldrig mer igen. Men väl hemma. När bubblan omsluter en igen så känns allt bra såklart. Lunch på Italienskt, färskt, gott bröd och en stark prästost som verkligen smakar nått och sen jag ner till kontoret och jobba och Karin ut i trädgården och gräva, stoppa ner och riva upp. Hon gör det mesta jobbet där ute. Men vi gillar trädgården båda två. Förvalta liv och lära sig tålamod. Två bra läxor för att få ro i själen. Att hålla av liv myllrande jord mellan fingrarna som är solvarm och lucker och försiktigt placera en växt i den där jorden, prata med den lite, och sen se den ta sig, växa, dela med sig av sin skönhet och prakt, eller sina frukter är liksom verkligheten. Allt annat jag gör är bara lek. Fast jag låtsas att det ä tvärt om såklart precis som alla andra gör. Det är ju så det fungerar. Jag menar “nu går jag till banken och jobbar”… Det är ju löjligt. Eller “jag är programmerare jag…” Ännu löjligare. Att sätta ett frö i jorden, vattna och sköta om och sen få något man kan äta är liksom det riktiga. Resten är bara lek och ett skämt som någon fängelsevakt har hittat på och lurat fast oss med. Eller inte. Vad fan vet jag. Inte ett skit. Tänk du. Du som är så smart. Eller flyt med. Sätt ett frö och låt det gro och jämför med ditt dag eller nattjobb. Ljus kommer att tändas. Jag lovar.
Har spelat Scorpions till Lars ära hela kvällen. Helvete vad jag har “kölat” Scorpions ikväll. H Ö G T som fan så jag har kunnat skråla med som den där gången vi åkte till Funsädalen. Blir förbannad liksom. Förbannad på hela jävla orättvisa skiten. Sorgearbete. Det är bra att bli arg och att spela Scorpions. Det pyser ut lite frustration hela tiden. Lite lite gran för varje svordom och låt och till slut ramlar man in i den där jämvikten igen och orkar leva vidare som man måste. Fast just nu känns det skit. Men jag kan alltid jobba. Det fungerar jämt. Också där pyser det ut lite hela tiden. Mot jämvikt. Allt är skit men också förbannat bra. Samtidigt liksom. Alltid. Men man kan välja vad man ser. Japp.
Fast nu tänker jag vandra uppför trapporna, låsa kontoret, och hoppa ner i sängen där uppe. En bok ligger där på borde bredvid och väntar. Den skall läsas en timme. Sen sova. Färdas iväg dit ni inte kan följa med. Fast de kan ni såklart. Vid björken kan man träffas, japp, där syns vi inatt.