Jag vaknar vid fyratiden i natt och kan inte somna om. Ibland är det bara så. Man bara ligger där och ju mer man försöker att somna om desto längre ifrån just det där att somna är man snart. Men framåt sextiden så somnar jag ändå in till slut. Jag stänger av klockan när den ringer och lurar på det viset till mig en timme till. Det gör liksom inte så mycket. Man får ta de där nätterna för vad de är. Speciellt nu i sommaren. Ofta annars också. Bara det inte händer många nätter i följd. Men tack gode han/hon/det/gud för att jag oftast sover och har gjort det och gör det också när det är jävligt.
Kanske är det krönikedeadline, radioinspelning och det där som jag så gärna vill säga ja till (men vågar jag?) som får huvudet att snurra bort sömnen. Alla tillhör de sånt där som mitt fege jag direkt säger “NEJ, NEJ, NEJ det vågar jag inte” till och mitt mer självsäkre jag, de som vill utmana världen och vara med i den säger “JA, JA, GÖR DET, KÖÖÖR”. Så oftast tackar jag ja. Men bara för att den där positiva rösten låter så förbannat mycket roligare. Ångrar såklart mitt “ja” efteråt, så in i helvete för det mesta, men har man en gång sagt “ja” så står man för sitt “ja”. Och hittills har jag faktiskt överlevt, vilket naturligtvis inte är en garanti för att man gör det nästa gång. Men med också det kan det få vara som det är. Varför skall man leva om man inte vågar leva fullt ut?
Postar brev och fyller kartonger, papper och plast i återvinningen. Åker genom byn sen och hör inte hemma. Det är Lo(o)svecka och gammal tid igen, invigningar, dagar och festligheter. Folket i byn och de som söker sig hit hurrar och jublar, jag åker upp på kullen och håller mig för mig själv. Surgubbe såklart. Men jag hör inte hemma i det där. Ingen här skulle märka om vi flyttade. Det finns mer skönhet i det än ledsamheter. Fri som lejonet Elsa liksom.
R. hälsar på. Han är inföding men behöver prata av sig ibland. Civilekonom utan jobb. Jag säger åt honom att flytta varje gång vi möts, men han biter sig fast i sitt ärvda hus. Det är segt det där födelseslemmet. Men han har såklart sitt liv, det han bestämmer över och ingen annan. Det skall inte jag lägga mig i. Fas tre går att leva med det också och världen är dessutom stor och farlig.
Han behöver mäta lite temperaturer. Får låna lite grejer. Men det går inget bra. Att mäta temperaturer noggrant är svårare än vad folk i allmänhet förstår. Temperaturen i en kropp av vilket slag det nu månde vara skiljer sig påtagligt från luft i rörelse. Men det skiter väl du i säger du. Och det gör du ju rätt i svarar jag då och därmed är vi överens. Ännu ett krig avvärjt. Heja FN.
Annars verkar de flesta ha semester. En och annan musiker verkar dock trafikera vägarna. Det är definitivt så att man skulle kunna tänka sig att göra dem sällskap. Men det får väl bli i nästa liv. Om man får tid.