Karins sista semesterdag. Jag är egen företagare så min semester är evig. Tror en del. De får tro det. Jag klipper gräsmattan istället för att söka argument. Det tar två timmar därför att jag fuskar lite och på så sätt sparar en halvtimme. Lyssnar på sommar. Det är fullt tydligt att våra världar skiljer sig åt med mer än avstånd sommarpratarens och den jag lever i. Att ha två “hem”, Djurgården och Marstrand och hävda att det bara är att ge allt och fungerar det inte första gången så ger man bara allt igen. Men har liksom inte fattat vad “allt” är som så vanligt är. Men jag lyssnar på hela programmet i alla fall. Det eftersom kakor är en passion som vi delar med varandra. OK jag äter dem bara men ändå. Det finns alltid saker man delar även om en har fötts med guldsked i mun och en utan. Det är ändå i det man behöver leta tills man finner.
Sen blir det kaffe och en bit av fruktkakan som blev över från julfrukosten. Den är princip omöjlig att äta då, men fungerar efter gräsklippningen såhär mitt i sommaren som en slags “energybar”. Frysarna är en oerhörd uppfinning. Sen, eftersom Karin lämnat den tillfälligt, så snor jag åt mig hängmattan.
Solen silas genom den gamla damens bladverk och blir i högsta grad behaglig där. I den kan man gungas till sömn eller ligga länge om man hittar en bra bok. Körsbär är det inte så många i år. Det kyliga vädret tog dem. Det är bara längst mot väggen de finns, där, där de kunde låna lite utsipprad värme från det otäta gamla stora gula huset när det var som kallast och tuffast för körsbärsbarn.
Men den gamla damen har gett oss och fåglarna mer körsbär genom åren än vi någonsin kunnat önska oss så vi gråter inga tårar över att vi bara får några smakprov i år. Äpplen däremot blir det däremot massor av vad det verkar som. Vi få se om det blir så många så att björnarna ligger där i trädgården i höst och mumsar på dem igen. De är välkomna. Äpplena brukar räcka åt oss alla.
Jag har lovat att slå lite gräs hos dragspelaren också så jag vandrar över dit med röjsågen. Det tar en timme, det är segt och varmt och tråkigt. När jag kommer tillbaks har Karin åkt på ryggskott och sitter som en stel pinne i utestolen. “Jag skulle bara justera stolen lite och så small det till”. Ja jag har själv haft åkomman, även om det var länge sedan nu men det finns få saker som har varit värre. Innan jag hade det själv trodda jag nog folk sjåpade sig och klagade utan anledning, men alltså inte numera, det kan jag lova. Men vi fick i alla fall upp henne upp till soffan. Men inte skall hon sjukskriva sig. Nejdå, det kan man ju inte… Jo det kan och måste man såklart och efter några lägesjusteringar inser nog också min envisa fru att det måste man nog. Så så får det bli.
Ute kämpar eken på. Den har stått där några år nu. Uppfraktad från Sörmland. Kanske kommer den också stå där om trehundrafemtio år. Kanske längre. Om ingen brännesugen Lo(o)sbo får för sig att såga ner den. Ved är heligare än det mesta här. Möjligen är älgjakten heligare. Men jag hoppas att den får stå kvar och att den klarar vintrar och rådjursattacker och annat också framgent. Vi skall vara dess beskyddare så gott vi förmår så länge våra liv räcker till. Sen får andra ta vid, andra som jag hoppas kommer ha samma känslor för eken som egentligen inte kan växa här men gör det ändå. Lite som vi andra gör i det här huset.
Men vad är en ek, säger den som har sett Golden Gate och raketuppskjutningar i Florida. Javisst, det finns många ekar. Det är med ekar precis som med människor, vissa har man bara mer kära än andra. Det är personligt det där och inte mycket att skryta med men är kanske ändå är det största.