Klockan är nästan halv fem på morgonen. Alla fönster i huset är öppna. Det finns inget annat sätt det går sova på. Man får leta de där svaga vindarna som kan leta sig genom ett fönster på en mer nedkyld sida av huset till en mer uppvärmd på andra sidan. Man ligger där och vänder på sig. Vänder på kudden för att försöka hitta en kall sida. Javisst jag skall upp och jobba, men det stör mig inte det där ändå. Svensk sommar är i sanningen också underbar när man ligger och svettas i en varm säng och inte kan somna om. Fanns det en altan här så skulle jag såklart tagit med mig täcket och sovit där. Nu får man lyssna på ljuden där ute istället.
För det är också just vid den här tiden som tranorna hälsar solen. Varje solig morgon sker det. Först hörs de som bor på myren som ligger nära där på andra sidan dalen och sen sjunger de som bor längre bort. De konverserar en stund över dalgången och jag känner att javisst det här kommer nog att bli en kanonfin dag också för människor. Någonstans där somnar jag sakta in igen. Vaggad till söms av tranesång. Det kan vara sämre. Livet. Det där man lever.
Nu sitter jag här vid pass åtta på kontoret och lyssnar på koltrastsång. Det är Pavarottis son som sjunger. Han hörs inte från sovrumsfönstret men väl från kontoret. Jag kan inte hjälpa att jag känner mig som den rikaste människan i världen med allt detta omkring mig. Det är gratis och det är bara att ta för sig i valfri mängd av det där. För somliga innebär det då att det saknar värde. Inget kan vara mer fel. Det stora finns i det lilla. Det går att njuta också i det lilla och tittar man bara på det nära så, ja, då blir det större än det stora.