Jag åker ner mot Ovanåker ganska tidigt. Vill ha tid på mig utifall sprängfyllningen plockar fler däck. Men det går bra. Kommer ned med god marginal. Jag är på väg till en gammal väns begravning. Skall sjunga två låtar – med Peter Subäck på komp. – på Lars Jonsälls begravning. Förra gången jag sjöng skrek min unge son “Pappa, pappa, sluta sjunga, hunden kräks” och den här gången gråter alla. Man borde kanske fundera på att lägga sångkarriären på hyllan, Bäst för allas trevnad liksom.
När jag åker ner har jag en Scorpions CD inplockad i spelaren. Den är repig och ful och hoppar så in i helskotta men tametusan om inte Lars är med där i bilen, åker med mig till sin egen begravning och vi sjunger tillsammans, skriker tillsamman i de där låtarna vi hört så många gånger båda två. Och fast det är bara glädje i den där musiken så kommer tårarna när jag sitter där ensam (eller om det nu är med Lars Jonsäll) i den gamla bilen. Jag har liksom tagit avsked från Lars – klarat av det – när vi kommer fram till Ovanåker.Vi behöver inte ens säga hej. Vi syns sen. Det blir min tur. Det vet vi båda. Jag stänger bara av bilen och med det så tystnar också cd-spelaren och Scorpions. Han har barnbarn, barn och andra kära att finnas nära en stund och ta farväl av och jag, ja jag skall väl jobba. För det är ju ändå så det är också med kulturarbete som detta.
Det är sorgligt såklart – som alla begravningar. Jag säger åt prästen att jag helst inte vill se honom alls igen men gissar att de får man ju. Han skrockar. Vi har träffats några gånger de senaste åren Gjort det med jämna mellanrum och kommer sannolikt göra det framgent också. Kön är lång också till himmel och helvete. Han gör också ett jobb här, liksom kantorn och folket från begravningsbyrån. Men allt är ljust och fint. Lars är innerligt älskad av så många. Det vet jag att han är värd. Ett farväl i ljuset blir det. Han kommer att vara med på listan jag räknar upp i mitt huvud på den här kyrkogården när ljus tänds vid gravar och jag går igenom den allt längre lista av bortgångna som jag har i mitt huvud. Jag glömmer alltid någon numera. Får fylla på med de glömda när jag färdas mellan Edsbyn och Lo(o)s. Alltid blir det några som blir bortglömda. Det är bara minnet som sviker. Respekten och saknaden är densamma.
Jag sätter mig och pratar med Jompa lite före. Gör det efter också. Sitter där på bänken i skuggan i minneslunden. Ja, man blir sådär om man jobbar själv för mycket. Sitter där på kyrkogårdsbänkarna och pratar med dem som inte syns. Någon reunion blir det ju inte för Södrangänget, två borta nu, men han tycker det vara OK, sjungandet. Nog fasiken har vi sjungit tillsammans förut allt. Ja nog hade han sjungit lite annorlunda här och där, det hävdar han bestämt, han var ju sångare för böveln. Men ibland behöver man inte lyssna på de döda. Göra som man vill ändå. Men inte ens jag är så tokig att jag sitter där någon längre stund. Man måste vara bland de levande om man lever. Jag tar farväl av de som är döda och åker hemåt men stannar på systemet i Edsbyn och köper en whisky. Det behöver jag ikväll. Lite mat också på ICA. Upplyfts återigen av alla de unga tjejer som sitter i kassorna på systemet och ICA i Edsbyn. De är så förbannat vänliga, omtänksamma och glada (och snygga med, men det är sannerligen underordnat i just detta fall). De gör tametusan min dag när de orkar avfyra ett äkta leende både mot den tunne gråe mannen framför mig, mot ocool gubbe som mig, mot dem bakom och gör det hela dagen lång. Heder åt dessa tjejer, för de är tjejer, Aldrig någon annanstans har jag träffat fler än här och som är såhär förbannat bra. Otrötta. Glada. Pigga. Så man blir pigg själv. De är som att se unga skott gro och ta fart de här tjejerna. Heder till dem. Stor heder.
Men uppbrott. Jag vet att Lars är på väg mot nya äventyr. Sådana man har efter döden. Det är bra så. Jag la en hajfena på kistan så hittar han en gitarr kan han alltid släppa iväg några ackord. Men kanske behövs inget plektrum där han är. Man bara tänker hårdrocksriff och så uppfyller det världen. Det har i alla fall varit en ära att en gång fått lära känna honom, på samma sätt som det var en ära att få sjunga på hans begravning. En gång satt vi i en bil mellan Bollnäs och Söderhamn med en massa andra. “Snygga tjejen åkte med”. Men vi kom snart på att vi båda två hade suttit och hållit henne i handen hela vägen till Söderhamn. En varsin hand. Vi garvade åt det och gick vidare. Hon var inte värd vårt trånande. Så var vår vänskap. Spänningsfri. Hejdå Lars. Ha det gott i evigheten. Fan vad det lätt pretentiöst. “evigheten”!!! Ähhhh “ha det bra” får duga. Vi syns vad det lider.
Det här är min låt till Lars