Vad är det värt egentligen

Jag häller upp en stor whisky och slår på mixerbordet. Åskan mullrar men är inte så nära längre. Jag törs ha grejerna på. Nyss var det ett längre strömavbrott. Jag vill sätta den här låten nu. Den jag borde ha sjungit live men inte vågade. Jag var långt utanför min trygghetszon hela veckan ändå och just det gillar jag. Men land vill jag se för jag kör alltid utan skyddsnät eller flytväst kanske passar bättre som liknelse. Det hade helt enkelt blivit för mycket. Den får komma nu istället. Det är ändå bara en ny låt från en ocool gubbe. Vem bryr sig liksom?

Under veckan möter jag en upphöjd som så tydligt gör skillnad på människor. Just det har jag så jävla svårt för.  Du kan komma till mig i lump och trasor eller i den finaste skräddarsydda kostym och jag kommer att bemöta dig på samma sätt. Det är först när jag har sett hur du bemöter andra människor som jag kommer att fälla mitt omdöme om dig. Hur bemöter du servitrisen? Kassören/kassörskan? Bilmekanikern? Doktorn? Docenten?  Är du den som slickar uppåt och sparkar neråt så får du aldrig mer respekt från mig, det kan du vara helt förvissad om, och jag vet ju såklart att du inte vill ha den heller eftersom den helt saknar värde för en sån som dig. Sen får du vara kung, drottning eller tiggaren utanför Lidl eller vad fan som helst. Behandlar du inte människor som människor så kan du skita på dig, och det ordentligt, och sen sitt i den där skiten resten av dagen tills flugorna lägger ägg i dina näsborrar.

Visst kan man förlåta de unga, men kanske inte alla. Är åsikten i en fråga av samma värde om en docent uttalar sig, en kassörska eller en fritidspedagog. Visst kan den som har kunskapen inom ett område uttala sig mer ingående om sitt specialområde men jag pratar alltså om ett allmänt område. En allmän fråga. Ta en nobelpristagare i litteratur. Det finns ingen som kan uttala sig och ha rätt i sin åsikt liksom. Det kan bara bli tyckande. Så akademin, som bildats utifrån tyckande om vem som bör sitta där, utser genom sitt tyckande en värdig vinnare. Det finns många värdiga, det måste man vara medveten om. Men man utser en vinnare varje år alltså. En snubbe/snubba. Det är nu det händer. Rövslickargänget tycker nu den där författaren “är SÅÅÅÅ spännande” är så underbart fantastisk”, “ett sådan djup” och allt möjligt annat trams. Det analyseras och funderas och stöts och blöts för här måste det ju finnas saker som är fantastiska för annars skulle ju inte akademin utsett den här författaren som mottagare.  Men skit är liksom skit även när en upphöjd författare skriver den. Ja och tvärt om då såklart.  Allt är inte bra ens om det är skrivet av en nobelpristagare. Man måste fortfarande tänka själv. Det kan bara bli ett tyckande och i tyckande är varje människas åsikt av samma värde.

Sen kan man förvisso lära sig att älska saker. Mogna eller tvärt om omogna så att man kan uppskatta dem. Det gör dem inte bättre för det. Det ÄR bättre för den person som lär sig uppskatta något. För ju mer man kan uppskatta desto mer finns det som man kan ta till sig. De som utesluter, som höjer upp sig till himlen, är förlorarna. Man får liksom lära sig det. Inte lyssna på dem. Tycka själv. Och då kanske ändå den där nobelpristagaren är förbannat bra ändå men också den där boken som de upphöjda inte tar i med tång. Man bestämmer sådant själv. Om man vill.

Men som sagt, studio var det. Det finns begränsad tid för sådant. man får ta tillfällena i akt liksom. Göra det man måste. Ja också där tycks det såklart, men fördelen med att vara en liten skit som jag är att de flesta inte ens ids ha en åsikt än mindre orkar lyssna. Men det fina är att det inte spelar en endaste lilla roll. Inte en endaste ton frambringad här i studion är gjord för en lyssnare, de är bara mitt eget, något som jag iof sen naket och utlämnande delar med mig av. Totalt ointressant för de flesta. Men också det är som sig bör. Folk har nog med sitt, precis som jag har det på samma sätt jag med. Nu skiter vi i det och rattar och sjunger och sippar whisky.