Studion en kväll till. Det ni. Letar några ord som fattas och lite annat också medan jag håller på. Det är en lyx det där att få sitta där, vara helt och fullt bortkopplad från världen. Låt fem av tio eller tolv eller tretton eller något annat antal låtar bli till innan hela surven åker upp på Spotify (och ett gäng andra ställen) och blir kallade “ett album”. Allvar för mig men knappas för någon annan.
Kära frun kommer att ha död på mig i den där studion en dag. Med lurar och djupt koncentrerad så hör jag och ser jag mycket lite. Så när hon helt plötsligt dyker upp i rummet (det gör hon då och då), viftande och gestikulerande för att jag skall uppmärksamma henne så slutar det alltid på samma sätt. Jag får nära nog en hjärtattack och skriker rakt ut i ren skräck.. Vidrigt är det. Man tror det är en av de gamla lärarna som verkar i lokalerna här på nätterna som står där och vill ta mig i örat för att jag spelar samma jävla skitlåt om och om och om och om och om igen så att både himmel och helvete störs och reagerar. En dag kommer det där att ta livet av mig. Helt säkert. Men ett bättre sätt att lämna världen har jag svårt att tänka mig, så det är väl OK.
Men fram till den dan är det alltså mest skoj, och det tänker jag fortsätta med nu en eller två eller tre timmar eller vad det blir. Så det så!