Någon frågar mig vad jag vill ha betalt och jag borde svara. “Ta guldmyntet du har i din börs under den fattigaste tiden av ditt liv. De är alltså de sista som finns där. Du behöver det till mat åt din familj. Ge det till din lille son eller dotter och låt honom eller henne lägga slanten i tiggarens bössa. Det är betalningen jag vill ha. Inget annat är gott nog.” Men jag svarar såklart inte sådär. Jag är inte Jesus utan bara en vanlig människa. Jag tänker bara på det där sättet för att just sådär hade en guldtia gjort nytta för fler än om den hamnat i min plånbok och senare bytts mot en isglass som jag slukat på trettiosju sekunder en varm dag. Pengar må va ett måste men det är också medkänslan. Man blir rikare av att ge än att ta och föräldrar liksom barn måste lära sig läxan genom att ge när det är som svårast att ge.
Jag sover för länge idag. Trött. Har jävligt ont i en förstorad prostata. Men är lycklig. Inte dåligt det. Jag behöver tydligen sova den där extra timmen idag. Man får ta det där. Inte stressad springa ner för trapporna till kontoret utan sitta där en stund med frukosten och Svenskan på plattan i alla fall. Läsa om eländet och stoppa in yoghurt och macka i gapet till magen säger OK. Om man kan då såklart. Frun som rusade iväg i ottan så gott en sakta läkande rygg förmår hade säkert legat kvar en stund hon också. Utan henne hade inte jag kunnat sitta här. Det blir hennes tur också. Vi jobbar mot samma mål.
I världen ställer separatisterna och nationalisterna till problem som vanligt. De som klarar sig själva, de som älskar “vi och dom”. De som är desamma som EU-motståndarna här hemma. De som inbillar sig att vi är så jävla mycket bättre än resten av Europa här i Sverige så att vi klarar oss själva. Att freden på den här kontinenten är andras problem. Men ingen klarar sig själv. Ingen kan bara stå utanför och se på. Man måste samarbete. Kompromissa. Också över gränserna. Det borde kriget som igår började för exakt hundra år sedan vara en stark påminnelse om. En slakt till ingen nytta. Första världskriget. Följt av andra världskriget därför att hatet fortfarande fanns kvar och aldrig ens försökte släckas. Det är bara försoning som kan ge fred. Inte förstår Israeler det där nere i Gaza. De hatar. Hamas hatar. Generationer efter dem som dör idag kommer att hata. Nationalister och separatister. De som är bättre än andra föder det där. Alltså som EU-motståndare här hemma i Sverige. Det finns ingen skillnad i förlängningen.
Man skall välja också i höst. Tror man på mänskligheten så finns det bara vänsterlinjen att välja. Men ingen inom vänstern förstår företagarnas villkor. Trotts att varje kulturarbetare och de mest lågavlönade i samhället skriver in sig i företagarnas led. Jodå det finns de som tjänar stora kulor också. Oftast välförtjänt. Oftast mindre än vad en industriarbetare tjänar lik förbannat om man tittar på uttagen timpenning över tid. Lägger man risktagande till det så blir det helt enkelt skrattretande. Ändå är det den här gruppen som skapar jobben och därmed samhället. Visst tillsammans med alla andra, men om sjuksköterskor och lärare skall kunna få högre löner så är det i grund och botten företagarklimatet som måste vara bra. Och det handlar inte om låga skatter. Men det har aldrig vänstern fattat. Ja inte högern så jäkla bra heller för den delen. De snackar alla i storföretagstermer medan de företag som skapar jobben är de små. De som skall bli de stora är också små. När uppstod ett nytt Ericsson i Sverige sist? Säg inte Spotify för då har du tappat förnuftet. De har aldrig gjort vinst. Aldrig! Det gör däremot den största delen av Sveriges små företag. Vinster som genererar välfärd och jobb. Så vad skall man välja i höst? Man får helt enkelt ta en tärning till hjälp antar jag. Som varje val före detta.
Men nu återstår jobb. Jag skall dyka ner i mitt några månader nu. Ut kommer jag antingen helad eller ännu mer skadad än förut. Lycklig hela vägen, jo det är sant. Men det är bara dåren som alltid är lycklig. Man måste komma ihåg det. Frågan blir ändå vilket som är bästa att vara – den lyckligen dåren eller den olycklige och respekterade. För aldrig mötas de två. Man får välja vem man vill vara. Bestämma sig.