Pavarottis son, koltrasten, sätter sig och sjunger i den gamla damen, körsbärsträdet, utanför mitt kontorsfönster. Musiken får vara av och jag sitter där bara en stund och lyssnar. Lyssnar så länge som han behagar stanna kvar där strax utanför, bara några meter ifrån mig, sin beundrare. Det är lite som han läst min krönika och nu vill höras till fullo. Har han läst noga så kanske han flyttar över till den andra sidan snart så att han, som sin far före honom, börjar förgylla mina tidiga morgnar.
Po förgör förutsägbart Norrland i sitt sommarprogram. Hela kultureliten applåderar. De är alla bara en hög osäkra zombies på jakt. När de är klara har inget förändrats. Det de missar är att Norrland bara håller på att förändras, inte gå under. Liksom alla andra platser på jorden förändras och ständigt gör det. Världen är närmare nu, mindre, och inte fan är Bollnäs så mycket mer ocentralt än Silicon Valley i förhållande till världens människor. Dessutom missar han att Norrland långt ifrån är en enhet. Hur många Hälsingar känner sig som norrlänningar annat än per definition. Man måste inse det och verka utifrån det. Dystopiernas Norrland finns i hjärnorna på de som älskar dystopierna. Kanske måste inte det urbana vara målbilden. Man kan i alla fall finnas mitt i världen i Lo(o)s, det vet jag i alla fall.
Men egentligen vet jag såklart ingenting? Jag har ingen röst som Po och de andra i medierna. Så jag skiter i det där. De har fel och tiden kommer att visa att de har fel. Precis som varje annan domedagspredikant med sina sandwitchplakat på bröstet alltid haft fel. Problemet är bara att de lurar så många på vägen, får dem att tro att det går åt helvete med alltihop. En del tror på sånt där. En del vill till och med att det skall gå käpprätt åt helvete och eldar på den där brasan just därför. Jag är inte en av dem. Verkligen inte. Koltrastsång och obruten horisont håller mig kvar i verkligheten.
Hursomhelst gick det att lyssna på Po’s program. Ja, jag stängde alltså inte av. Svenskan skriver idag att det var P1-klass på det. Kollegor gillar kollegor och alltid kan en ryggdunk vid rätt tillfälle ge en ryggdunk tillbaks när den behövs.
Försöker se på Allsång på Skansen igen igår. Det som blivit en kalkon hela konceptet. Jag somnar snart ifrån eländet. Vaknar lagom till Midsummer som nästan når upp till sin gamla klass. Ocool gubbe skiner liksom igenom här eller hur? Det är hur tydligt som helst när man läser de rader jag skriver idag. Det är surt och gnälligt liksom. Men det är ju så vi gamla gubbar över femtio är och förväntas vara. Det skall gnällas och det var bättre förr. Så vad förvänta sig?
Min indiske vän har läst en artikel om att “muslimerna breder ut sig i Europa”. Vi har samma problem här säger han och menar Indien. Han liksom Po slår ihop och etiketterar. Linneiska läror har fått fäste. De flesta muslimer är som de flesta kristna och hinduer eller vad det nu är för etiketter de får satta på sig. Strävsamma människor som vill andra väl. Sen finns det kristna idioter, muslimska idioter, men inte ens de kan etiketteras under “idioter” för också de är helt olika. Att etikettera är att förenkla. Man skall vara försiktig med det. Jag framför det till min Indiske vän och han håller kanske med eller inte, ämnet släpps i alla fall.
Ja nu hittar jag inget mer att gnälla på idag och kommer av mig helt eftersom Pavarottis son sätter sig i den gamla damen igen och sjunger sin tröstesång för ocoola gubbar. Hänförd avslutar jag därför denna text å det snaraste.