Det är Fredag också här på kullen med det stora gula huset. Morsan var livrädd för att inte veta vilken dag det var. “Det första tecknet på att man är tokig” sa hon. Det hade någon läkare lurat i henne. Senare, ja det var många år som gått, mindes hon ju inte dagarnas namn längre, men inte vet jag om demens ändå är detsamma som tokig. Jag har mindre tilltro till den där kopplingen. Nu när man kan titta på telefonen eller datorn och försäkra sig om att det verkligen är fredag om man är osäker. Det går att maskera en liten stund längre att man är tokig om man ser det på det sättet.
Men det är skönt med fredag. Ja “fredag” med litet “f”. När jag gick i skolan så skrev man månader och dagars namn med en inledande versal. Stort “D” i “du” också. Respekt. Litet “J” i “jag”. Men jag har lärt om. Det skall tydligen inte vara så längre. Vem det nu är som bestämmer sådant där. Jag ändrar för att de som tycker dylikt är viktigt skall slippa bli så upprörda som de blir. Särskrivningsfascisterna. En särskrivning väger högre än tio döda i en bombexplosion. Kanske har jag fått det där med inledande versal på veckodagarna om bakfoten också, jag har alltid gått min egen väg. Kan ha tyckt att det sett snyggt ut också då för längesedan. Vet inte och skiter i vilket det nu är. Men tror att det var en gammal lärare som sa det där. Lärde ut för livet. Ristade in när man var försvarslös.
Imorgon skall vi besöka Järvsö. Den malliga bruden bland Hälsinglands orter. Jag vet inte varför det är så men det är liksom lite finare att bo i Järvsö än annorstädes i landskapet. Och visst är det vackert och visst händer det saker där borta. Man kopierar Åre, kopierar Gotland och kopierar Dalarna och säger att man nytänker. Egentligen är det bara samma sak som händer överallt annars, men händer det där så är det på något konstigt sätt lite bättre. Malligt är ordet. Ett av de särdrag hos människor som är minst tilldragande. Men man får låta bli att bry sig. När jag bodde i Edsbyn fanns Järvsö inte ens. Inte Ljusdal heller för den delen. Till Lo(o)s gick ju i alla fall Looslimpan, bussen. Det röda Lo(o)s som nu blivit det döda Lo(o)s. Men Järvsö alltså. Noop. Lill-Babs kom därifrån, det visste man, men det var allt. Och nog är Voxnandalen lika vacker om inte vackrare. Mindre mallig och storvulen också. Bara snäll och mottagande mot sina besökare. Men malliga dras till malliga, det är bara att se på Stockholm, och eftersom de sällan tittar ut, utanför sin egen svär – utom för att sno några idéer och kalla dem sina egna då – så blir de bara mer och mer pompösa över sin egen storhet. Till slut poffar Järvsö i en stor POFF av sin egen uppblåsthet. Men jag gillar alltså Järvsö. Men det är öar av icke mallighet jag besöker. Människor som klarat sig, håller sig lite utanför. Kanske gillar jag och står ut för att jag är en mallig jävel själv eller också är det för att jag helt enkelt är dum i huvudet. Besök blir det i alla fall imorgon. Frun hänger med.
Men bara en kort stund skall vi vistas där på gräddhyllan eller gräddalen. Mallighet tär på dem som betittar den. Man blir trött till slut på dem som bara ger priser till varandra och bara hurrar på sig själva och de sina. Man vill liksom vara med i den riktiga världen hellre. Leva fullt ut, utan att bara se sin egen navel som de med mallighetstendenser tenderar att göra. Vara där det är svårt och på riktigt. Det är konstigt att inte Po och Täppas hålls i Järvsö förresten.
Men egentligen är det är havet som drar i fru och mig. Vi måste se obruten horisont helt enkelt. Sitta på en klippa som slipats av vatten och vågor tills den är slät och len som en älskades rumpa (om uttrycket tillåts). Jag tror att det där havet drar i mig för att jag växte upp vid Voxnan. Det fanns liksom en direkt länk till de sju haven utanför fönstret. Man kunde inte värja sig från valarnas sång i de stora oceanerna, ålarnas parningslek i Sargassohavet, bläckfiskars lek i varmare vatten och alla miljarder fiskar i regnbågens alla färger vid jordens korallrev. Ja, det fanns säkert de som inte kände av det där också, fast de bodde nära Voxnan, eller Ljusnan för den delen. Man måste vända blicken från sin egen navel för att kunna ta till sig sånt där. Men havet har alltid dragit i mig. Det var väl det mönstringsenheten på försvaret upptäckte när de skickade mig till den stolta Svenska flottan. Hemligstämplade papper på en båt kan den där filuren få pyssla med sa man sig nog. Havet tog mig där också det hemligstämplade gjorde det inte – någon agent 007 blev jag jag inte. Det lugna, skärgården, ja jag såg den i hela Sverige och i Finland också. Havets rytande. När fören på ett jättestort stabsfartyg/minfartyg dyker ner i en vågdal på ålandshav i full storm och man aldrig – som den landkrabba man är – tror att den någonsin skall komma upp igen. Men det gör den. När den där vågen sköljer över fartyget och nästan når upp till kommandobryggan reser sig fartyget igen redo för att möta nästa våg och man är livrädd, det är mäktigt, och man är sjösjuk, och ber till gud och man älskar det. Det är något visst med hav. Hemma. Urhemma som ropar på oss alla som vill lyssnar. För vi har också havet i oss, våra tårar, cellernas vätska. Också där stormar det ibland, också där blir det stiltje och lugnt bland kobbar och skär. Längtan finns till oceanerna i våra egna kroppar. Därför måste vi ut till havet imorgon. Fylla på. För jämvikten.
Pavarottis son sjunger sin nya vana trogen utanför mitt fönster här på kontoret. Musiken får vara av en stund. Den kan ändå inte mäta sig med det där. Det är fredag med litet “f” i Lo(o)s.