Jag letar energi. På vägen för att finna den gör jag allt tråkigt jag kan komma på. Bokföringen för Juli. Monterar en elkontakt och drar en kabel. Städar lite. Plockar om i lagerhyllorna. Monterar en ny kniv i etikettskrivaren. Lyssnar igenom en ny låt. Mellan uppgifterna känner jag efter då och då om den där inspirationen och energin kan anas någonstans där långt inne i mig, men det gör den inte. Det finne inte ett spårbart uns av den där inne. Det är som hela jag är på sparlåga och jag vet att jag egentligen helt enkelt gör bäst i att hämta en bok och slänga mig i hängmattan och sen stanna där ett par dagar. Men jag fungerar helt enkelt inte så som människa. Det är så jävla mycket som måste fixas och inte fan kan man ligga där då. Oron väller upp i mig bara jag tänker på det. Och det är nog just där problemet är. Ett berg av uppgifter som skall lösas och förbannat lite tid. Skall man äta en elefant så måste man ta en tugga i taget. Det vet jag ju. Det där är jag ganska bra på. Men jag är skitdålig på att komma till skott och ta den där första tuggan. För att till slut lyckas ta den måste jag kämpa på samma sätt varje gång. Jag är en slow starter helt enkelt.
Visst, jag kan sätta mig och skriva något. Då far jag iväg från världen och min fantasi har aldrig semester. Eller också kan jag sätta mig i studion. Musik blir det ju. Det finns ett flöde där också. Men grejen är att jag inte jobbar med det där. Det är programmerare och elektroniksnubbe jag är. I alla fall under veckorna. Annars är min identitet mer flytande. Men om jag saknar ambitioner när det gäller texterna och musiken så gör jag det inte när det gäller mitt “riktiga” jobb. Där vill jag och skall jag förändra världen. Enkelt eller hur? Nu förändrar ju de flesta inte världen ändå till slut. När barnbarnen är döda – om man har sådana – så är det ingen som minns en längre. Men om jag nu skulle ha en begravningsplats och en gravsten så kunde det gärna fått stått “Han försökte förändra världen” med ett litet tillägg i en mindre font under med texten “men ingen förstod”, Sen en smiley såklart. Det får inte bli för allvarligt, speciellt om den egna personen.
Men gravsten, begravning och grav det vill jag inte ha. En annons kanske så folket vet att man är klar. Kan höja en fredagsgrogg och säga “tjena”. Några få minns mig väl. Men annars in i ugnarna med den här kroppen bara och frigör den. Fick jag välja så skulle jag sen vilja hällas ut i Voxnan. Färdas en sista gång förbi Edsbyn och sen ta mig vidare ner mot Bollnäs, Alfta, Ljusne och ut i Östersjön. Bli en del av de sju haven. Till slut bli en liten del av någon läcker fisk eller varför inte en brännhet västkustsk manet. Fast det får ju bli som det vill såklart med det där också. Jag är här nu och de som inte bryr sig om mig nu behöver inte göra det sen heller.
Jag har fått så många goda ord på sistone skickade åt mitt håll. Jag är så tacksam för alla som orkar skriva ner något positivt eller säga några positiva ord. Jag vet inte om jag alltid är värda dem men oftast är det ändå så att man hör många, många fler negativa saker, så de där positiva orden är som de russin i kakan som räddar ens själ. Men samtidigt händer något konstigt i mig. Jag blir lite smådeprimerad. Man borde ju bli glad men inte jag alltså. Jag blir liksom ledsen istället. När någon säger negativa saker vaknar kamplusten i mig istället. “Helvete jag skall visa dig din jävel” liksom. Men alltså inte när jag får beröm. Jag vill nästan gråta. Kanske är det bara ovanan. Jag vet inte. Eller en felkoppling i hjärnan. Jag har många, så i så fall är det bara ännu en i högen.
På en mapp på min hårddisk sparar jag positiva saker som folk skriver. Mappen heter “uppmuntran”. Den är ganska full numera. Men jag har aldrig gått igenom de där “klippen”. Tanken är att jag skall ha den där som en livräddningsplanka en dag om allt skulle bli fullständigt mörkt omkring mig. Jag ber till han/hon/det/gud att jag aldrig behöver den. Egentligen är jag inte speciellt intresserad av det som var. Ja det är ju omöjligt i egentlig mening när man har levt ett liv så här långt som jag nu har gjort. Mycket av det som är ens liv har liksom varit. Vad jag istället menar är att jag inte är den där som jag var då. De gamla tidningsartiklarna eller radioprogrammen var en annan “jag”. En omognare en som inte kunde så mycket om världen. Också de som skrevs förra veckan. Så jag läser inte de där artiklarna eller lyssnar på dem för den delen. Jag är en annan person dan efter att de är gjorda. En mycket bättre människa. En som förstår världen på ett helt annat sätt än han gjorde som uttalade sig då och där.
Hmmmm… Pirrar det inte lite där bakom vänster öra nu. Lite inspiration? Hmmmm… Skall öppna lite program här på datorn och se vad som händer. Kanske ta den där första tuggan av elefanten. Händer det inget får man väl dra lite nätverkskablar eller nått. Livet går vidare tills det inte gör det. Enkelt och ganska självklart i alla fall för den som lever det. Så tycker i alla fall jag. Att stå där med sänkt huvud inför frälsare och gudar och få sin dom får de som bär på skulden göra. Själv är jag tametusan skuldfri för jag gör bara så jävla gott jag kan och kan inte annat. Duger inte det åt han/hon/det/gud så får det vara. Men jag är tämligen säker på att det gör det. Det där har mer humor än de som försöker belägga oss med skuld tror. De kommer de att bli varse en dag och kanske då till slut kan de släppa loss med vin, musik, kärlek och skratt. Vi andra passar på nu, eller hur, som det var menat från början. Var rädd om varandra och allt som lever bara.