Oj vilken natt, en mannaminnesnatt.

Först är det lite irriterande. Jag vaknar med en jävla huvudvärk och sovrummet lyser upp som om huset låg efter E4’an utanför Solna och Stockholm håller på att evakueras. Sen börjar det smälla och braka också. Tätt kommer de, blixtarna. Tät, tätt, tätt, boom, boom, boom, braaaaak, kabooom. Huset skakar. Den hemavarande sonen har varit ner och dragit ur routern. Internet är livsviktigt för de unga. Först, rädda tillgången till Internet, sen liv, sen egendom. Jag håller med. Möjligen liv före då. Kaboom igen. Elen går ner efter varje större smäll. Japp, de måste ha installerat något nytt Fortum. Det verkar dessutom fungera för strömmen kommer alltid tillbaks. Är som en sådan där boxboll på en fjäder, Kabooom, ström av, 1-2-3, ström på, i en oändlig räcka. Jag tar ficklampan och vandrar ner och drar ut lite skrivare och andra grejer. Kommer ihåg att dra ur i studion också på vägen ut. Räddar det som går att rädda. Marginalerna är små. Men Fortums nya grej verkar göra sitt jobb ändå. Verkar effektiv.

Så avtar det. Vandrar bort. Det mullrar inte lika mycket längre. Men blixtarna lyser fortfarande upp himlen. Jag kryper ner i sängen igen. Lillkatten kryper ner under täcket. Lägger sig nära, söker trygghet. Frugan snarkar redan bredvid mig. Men inte fan går det att sova. Rummet lyser upp på samma sätt som tidigare. Kanoner på D-day. Det är dessutom inte slutblixtrat på något sätt tydligen. Åskan närmar sig igen och snart är allt över oss med full kraft. Värre, hårdare och häftigare. Mitt i krigszonen nu. Det går liksom inte att göra annat än att ställa sig i ett fönster och beundra de här krafterna som är lössläppta över oss här på skogen fast det är långt in på småtimmarna och gamla o-coola gubbar borde sova sin sötaste skönhetssömn. Det är fascinerande. Jävligt häftigt och jag tillåter mig att stå där och njuta av skådespelet. Det som sker det sker. En direktträff eller nära träff är alltid förödande. I ett hus i närheten sprutade alla proppar i proppskåpet  ut på väggen på andra sidan av rummet efter en smäll. Gjorde hål i väggen. Men det var några år sedan. Grejer gick sönder här då också. Man skyddar sig inte från sånt. Då kostar det pengar att laga saker efteråt. Har man små marginaler som vi har så får man förlita sig mer på turen. Jag ber inte till han/hon/det/gud. Jag hoppas verkligen att han/hon/det/gud, om “det” finns, har viktigare saker för sig.

Skådespelet pågår väl en timme sen vandrar det intensivaste åskväder jag någonsin varit med om iväg bort mot Dalarna och Norge. Det har släppt sin last av energi här, den jag letade efter igår – vi får se om jag också kan använda mig av den – sen har det gett sig av utan att vänta på ett tack. Mäktigt är ordet och jag går och lägger mig. En ensam moped far genom byn. Det hörs att den är trimmad. Där någonstans slumrar  jag in. Om något är trasigt får vi ta hand om det imorgon. Jag kan stänga av när jag vill. Oron äter inte av mig. Jag har rum där jag kan låsa in den. Tacksam för den förmågan.

Sover sent idag, men stapplar upp till slut. Varmvatten fungerar. Hemmabygge såklart efter att den gamla elektroniken i varmvattenberedaren brann upp i ett annat åskväder. Det har hänt att jag fått plocka upp den sensor som känner av vattentemperaturen ur varmvattenberedaren och den bara är en förkolnad klump i änden på en sladd. Nu verkar det OK. Internet verkar dock inte fungera uppe. Svenskan kan jag inte läsa till frukosten. Förra åskvädret tog en port på en switch. Kanske så igen. Men på kontoret fungerar Internet. Datorer och skrivare verkar också ticka på som de skall. Hmmmm… Den där nya grejen som Fortum verkar ha installerat måste fungera. Om det nu är en ny grej, Det måste det vara. Måste fråga.  Det är bara att jobba på och vara tacksam för att man fått i alla fall lite spänning i en gammal o-cool gubbes liv såhär i slutet av en sommar och ett liv.