“Stena honom” skanderade folkmassan. Rytmiskt skriker de orden om och om igen och de omgivande bergen hör, upprepar och förstärker dem för rättvisans skull och i sin uråldriga vishet sänder de dem sedan vidare till dalar som är granne med denna dal, och både de dalar som är mindre och de som är så mycket större och de som grönskar av blommor och har porlande klara bäckar hör och förskräcks. Bergens försöker att nå ut med galenskapens röst till världen så att någon, någon endaste enda som tror på sanningen och på sådant som är värt att tro på skall höra folkmassans ord och handla. Förhindra. Bejaka det som är viktigast av allt. Livet och det näst viktiga att få uttrycka sina åsikter och leva livet som man vill. Som den man är.
Om detta vet inte hopen av skanderande människor ett dugg. Hade de vetat så hade de i alla fall inte lyssnat. De har för länge sedan tillbakabildat förmågan att lyssna, låtit öronen växa in i hörselgångarna och täppa till dem för att istället låta läpparna växa utåt och bli stora så att de bildat megafonliknande uttryck där i ansiktet. Att prata, inte lyssna, det är vägen och det har människornas profeter länge nog föreläst om som den enda framkomliga vägen till Gud och den evinnerliga lyckan. “Ödsla inte tid på att lyssna och förstå” har profeterna i världens tempel förkunnat i årtionden nu så att orden blivit till sanningen. Den enda sanningen.
Så “stena honom” skanderar man, “STENA HONOM”, och när väl akademiledamoten släppt repet och rört sig undan mannen som tänker själv så böjer sig den förste i den skanderande hopen efter den första stenen och kastar den mot mannen. Stenen slår ner några meter framför den bundne. Han som tittar bort med stolt rak rygg. Inte uppåt mot gud som för att söka hjälp hos högre makter, utan mot skogen som växer på bergets sluttning. Skogen som varit hans hem. Skogen som är det sista han vill se. Skogen som var den enda som besvarade hans kärlek. Den andra stenen träffar honom i bröstet och knäcker ett revben och den får honom att en stund förlora kontakten med sin älskade skog. Men med den fria viljan stark inom sig fäster han åter blicken på den. Den tredje stenen hamnar på den vänstra armen, den fjärde på huvudet och sen känner han inte alla de andra stenarna eftersom han faller ihop och förlorar medvetandet och gör det utan att stenar slutar att falla, de som hopen – som nu är märkligt tyst – kastar i sitt ursinniga raseri. De stenar som krossar, bryter, gör hål på mänsklig hud. De som till slut ändar liv och tömmer levande på blod och hjärnsubstans. De som gör de kastande mätta på hämnden men hungriga på mat och dryck så att de måste lämna hopen en efter en för att fylla sina hungriga magar. De kastar de sista stenarna. Inte ifrån sig, utan mot den som lämnat livet, sen vandrar de i tystnad bort en efter en, tills det inte finns en hop längre. Tills bara den döde mannen ligger kvar på marken. Han som sär skrev för den fria viljans skull.